Den uppsluppna gamängandan försvann som vid ett trollslag i aulan på sjukhuset i Havanna!
Upptakten till samlingen var att jag på lördagen hade undrat om det fanns evangeliska möten i stan. Jag hade läst nånstans att påven i Rom hade besökt Kuba och haft en jättesamling på Stadion med självaste Fidel Castro på estraden. Som grädde på moset hade Castro till och med sagt att ”…det här var bra!”
Det måste ha varit tidningen Dagen som rapporterat om påvens besök i Havanna. Säkerligen var det då journalisten Birger Thureson som skrev om saken.
Vid ett senare tillfälle greps Thureson av polisen. Han ledde då en skrivarkurs för journalister i Havanna.
Men fanns det överhuvudtaget något som kunde liknas vid en gudstjänst liknande sådan jag var van vid hemma i Vetlanda, här i Havanna?
Min kollega Lennart Edén försäkrade att vi på morgonen därpå skulle bli inbjudna till en liten Pingstlokal och att det skulle bli en bra gudstjänst.
Vi for en bit genom Havanna City. Jag såg en stor katolsk katedral på vänster sida och mycket folk strömmade in genom kyrkporten.
Efter ytterligare en kilometer kom vi fram till Havannas Pingstkyrka. Vi parkerade bilen och gick in. Pastorn kände igen Lennart och hälsade oss välkomna. Lokalen var inte stor, kanske den rymde ett hundratal personer. I parken på andra sidan gatan ovh mitt emot kyrkan fanns en ganska stor park och jag hade noterat att det fanns många människor samlade i parken.
Vad jag strax skulle få veta var att folket i parken också skulle vara med i gudstjänsten. Två stora högtalare var därför uppmonterade för alla som inte kunde rymmas i kyrkan. Havannas myndighet hade gett tillstånd till detta!
Efter gudstjänsten blev vi inbjudna till en familj tillsammans med några andra. Mannen i huset och de flesta andra gästerna var läkare. De berättade att Kuba utbildar mängder av läkare. En grupp läkare hade redan rest till Sydafrika och man erbjöd också andra länder att få läkarhjälp.
Det var nog en av anledningarna till att vi dagen därpå var inbjudna att träffa ca 25 läkare på Havannas statliga sjukhus.
Den andra anledningen till träffen var att Erikshjälpen skeppade mediciner och utrustning till en provins i Kuba som heter – läs och häpna, den helige Andens provins! Alltså Provenciade Sancti Spiritus!
Det blev alltså en en härlig stund av gamäng!
Lennart Edén var primus motor i gänget!
Det var skratt och glada historier som berättades.
Jag själv deltog i historieberättandet till det plötsligt tog stopp och stämningen blev tryckt. Jag hade dragit till med en skröna som inte var politiskt rumsren. Historien handlade om kommunistledaren Lenin, och si, det gick inte an. Man får inte skoja med ett Sovjetiskt nationalhelgon som Lenin, inte på Kuba!
Så här går skrönan:
Jag gick fram över Röda Torget i Moskva och passerade Leninmausoleet då vakten utanför frågade om jag ville gå in och kolla på Lenin. (De facto hade jag sett Lenin vid ett tidigare tillfälle tillsammans med Bo Hörnberg, Olof Djurfeldt och ett antal andra i ett resesällskap), men nu var det inte aktuellt att besöka Mausoleet igen.
Men vakten gav sig inte. Till slut orkade han inte tjöta längre utan kom med ett förslag. Han erbjöd sig att bära ut Lenin på Torget så jag skulle få se honom en gång till.
Jag broderade ut skrönan efter skämtets alla regler!
Jag märkte att ju närmare jag kom skrönans final, mulnade anletena på läkarna betydligt. När jag kom till skrönans klimax blev det helt tyst.
Lennart Edén kunde dock rädda tillställningen och den glada stämningen återkom. Tack och lov!
Den okände soldatens grav vid Leninmasoléet
Men varför var Erikshjälpen på Kuba?
Jag backar bandet något år.
När Sverige hade kommit med i EU 1995 reste jag och en kollega till Bryssel för att presentera Erikshjälpens förmåga att bidraga i biståndssammanhang.
Vi träffade en dignitär för Echo och presenterade ett 20-tal projekt i skilda länder som Erikshjälpen var engagerat i. Vi trodde nog att det skulle locka Echo att komma med i ett vettigt och bra projekt.
Efter en tid ringde EU i Bryssel och önskade att Erikshjälpen skulle kunna bli en förmedlande länk till Kuba med transporter från Spanien med mediciner och konserver, bland annat. Det skulle ske i stora 20-fot containrar.
Min reaktion blev; varför gav Echo ingen respons på de 20-talet projekt vi presenterat vid besöket i Bryssel?!
Nä, sa Echo, vi har ett bättre förslag, medicincontainers till Kuba ska det vara.
Mitt svar blev alltså; Nej tack!
Echo respekterade vårt nej, men tillade att det var ett dåligt beslut. Echo hade kollat upp med ett antal biståndsorganisationer i Skandinavien och funnit att det var bara Erikshjälpen som var kapabel att genomföra det föreslagna projektet.
En tid senare ringde Bryssel igen och frågade om inte Provinciade Sancti Spiritus ändå kunde locka oss! Det borde väl ändå ligga i Erikshjälpens intresse att stödja den helige Andens provins på Kuba?
Vi föll för Bryssels argumentation och 22 miljoner kronor kom in på Erikshjälpens konto under vårt engagemang på Kuba.
Lennart Edén anställdes och jobbade några år med projektet från sitt kontor i den helige Andens provins på Kuba.
musiker, författare … Foto: Privat arkiv
Träffade kända politiker i USA
Under den här perioden blev jag inbjuden till Washington för att delta i National Day of Prayer.
Där talade Hillary Clinton om att låta förlåtelsens sanda råd a i umgänget med varandra.
Ugandas president predikade och Bangladesh kvinnliga och muslimska premiärminister läste ut koranen om Jesu födelse.
Vid en träff senare på dagen med pastorn, som är president för National Day of Paryer, blev vi undervisade om att det är viktigt vid mötet med representanter från andra religioner at inte då resa muren ”Jag är kristen” utan jämna marken med att istället säga ”Jag är vän med Jesus från Nasaret”.
Jag hälsade på dåvarande utrikesministern Madeleine Albright och en del andar höjdare.
Vid mitt bord satt några amerikanska jurister som ansåg det vara helt åt skogen att jag inte kunde resa direkt till Kuba utan tvingas byta plan i Mexikanska Cancun. Jag hade naturligtvis nämnt om Kuba, då en av juristerna sa att Fidel Castros syster tillhörde en pingstförsamling i Titiana, Mexiko vars församling jag besökt vid ett tidigare tillfälle.
Världen tycks inte vara så stor.
Nu frågar du kanske, var du aldrig i Vita Huset?
Roland Nelson
Anneli Nokkosmäki
Det var spännande, men samtidigt upplevde jag att det var lite farligt …
Huvudsaken att allt gick bra.
Slutsatsen: Vi kommer kanske att se mer läkare som kommer därifrån.
Så intressant! Tack så mycket Roland och Rauli.
Samuel Svensson
Tack Roland som berättade detta, och broder Lehtonen som förde det vidare. Jag har fått folk från Albanien som grannar och erinrade mig att när Lennart Steen och jag stod på gränsen till Albanien i Bulgarien, så berättades om att Albanien var stängt för evangelium. Inge kristna namn fick ges till barnen, det fanns dock två kyrkor i huvudstaden som hölls öppna för där bad man framgångsrikt för folk med ögonproblem och de blev helade. Detta har jag också fått bekräftt från albanska flykitngar som jag mötte i Grekland. Finnns det inte liknande rapport dvs hur Guds rike med under och tecken också bryter in i Kuba?
Roland Nelsson
Jo, jag ser att Samuel Svensson har kommenterat! För allt i världen, Samuel var ju med när vi hälsade på Lenin i Mausoleumet i Moskva 1986!
Rauli Lehtonen
Bäste Samuel och Roland.
Jag har också varit och tittat på Lenin i mausoléet och fick samtidigt en allergisk attack, så att mina ögon fick utslag och fylldes med tårar. Den beväpnade vakten hade väl aldrig sett något liknande tidigare, så han avbröt ”givakt”-ställningen och såg granskande på mig – trodde troligen på fullt allvar att jag grät av sinnesrörelse!
På kvällen, besökte jag en ortodox jude, som arbetade som journalist på Ogonjok – den största veckotidningen i Europa, som då hade en upplaga på närmare 10 miljoner. Då berättade jag om händelsen för honom. Han menade att det var på grund av de onda andarna i ”templet” och att jag aldrig borde ha gått dit. Sedan dess har jag aldrig mer besökt Leninmausoléet i Moskva.
Raimo Itkonen
Efter Sovjets fall och Castros död lättade USA pyttelite på den hårda handelsblockaden, som hade bestämts av samtliga USA: s allierade länder mot Kuba.
Ändå hjälpte denna lilla lättnad inte Kuba för att kunna resa sig ekonomiskt, ty kubaner ville inte heller längre bli något kolonialland i mammon-makternas ”ägo”.
T.o.m. under Kubas kommunist-socialistiska styre har den latinsk-katolska religionen ”sovit” under ateistiska läror. Nu har den kristna evangeliska missionen hög tid att samla sina krafter också för Kuba.
Ps. Annars var den medicin-vetenskapliga kunskapen högklassisk också under Castro-tiden, fastän motivet var inte pengar (mammon), utan att kunna hjälpa sina medmänniskor.