Kristna nordbor arresterade i Sibirien (av gästbloggaren Bror Stefanus).

Tusentals kristna i Ryssland har suttit frihetsberövade i Sibirien. Även troende från Finland, Sverige och Norge har ibland hamnat bakom taggtråd och stängsel. Foto: Rauli Lehtonen, från Slaviska församlingars utställning om kristna, som betalat ett pris för sin tro.

Tillsammans med ett par andra kristna fick jag för en tid sedan vara med om något overkligt. Först blev vi arresterade och förhörda. Sedan anklagades vi för att ha brutit mot lagen. En rättegång ordnades. Vi dömdes till böter och utvisning, samt fick sitta ”inburade” i 15 dagar – i Sibirien. Det kändes som om vi hamnat i en tidsmaskin och återvänt till den gamla ”goda” sovjettiden.

Före äventyret hade vi alla sett framemot resan. Huvudsyftet var att undersöka möjligheterna att kunna studera ryska på plats och se vilka möjligheter vi hade att kunna hjälpa våra kristna vänner. För egen del var glädjen blandad med viss vånda och oro, då det var över 20 år sedan jag varit i Ryssland tidigare.

En gång i tiden var Aeroflot världens största flygbolag, som vi åkte med till östra Ryssland. Foto: Bror Stefanus privata arkiv.

Hur skulle det kännas att få komma tillbaka till ett gammalt missionsfält och återigen få höra och tala det vackra ryska språket? Före resan hade jag en inre känsla av att resan skulle få betyda mycket för oss och kanske till och med att den blev omskriven i media. Mina föraningar var riktiga – flera ryska medier skrev om oss efter de dramatiska händelserna, som jag skall berätta mer om nedan.

Tidningarna skrev om att vi blev utvisade. Det gjordes kopplingar till vår tro och förbindelser vi ansågs ha haft med missionsarbete, vilket blev den förmodade anledningen till att vi blev gripna, förhörda och slutligen dömda. Den officiella orsaken till att vi blev utvisade, vilket också står i domstolsprotokollen, var dock att visumets giltighet gått ut. Det orsakades egentligen av det från myndigheternas sida medvetet utdragna domstolsprocesserna.

Hemlig order att ta utlänningarna

Man behöver ett specialtillstånd för att kunna vistas i Rysslands gränsområden. Foto från Ryssland: B. Stefanus privata arkiv

Allt började med att vi blev gripna för att utan tillstånd ha åkt in i ett ”förbjudet område” nära Rysslands riksgräns. Vi skulle besöka kristna vänner på en av platserna vid gränsen. Vi visste inte om den exakta gränsen för utlänningars tillåtna vistelse. Därför åkte vi till den första gränsposteringen, där vi hoppades kunna få exakta instruktioner och nödvändiga papper för den eventuella resan in i gränszonen.

 I stället för att få information om reglerna, blev vi gripna och förda till ett häkte med taggtråd och stängsel för förhör, som senare visade sig tillhöra området, som krävde specialtillstånd. Vi fördes alltså in i det förbjudna området av myndigheterna! Senare, samma dag blev vi förda till domstolen i gränsstaden, men blev snart släppta p g a att domstolen ansåg att dokumentationen från förhören var ofullständiga.

På kvällen då vi blev frisläppta, fick vi genom en hemlig kontakt på polisen reda på att det utgått en order att spärra av alla vägarna till gränsstaden för att gripa oss utlänningar. Vi hörde även berättas att en person i kyrkan beordrats att spana på oss och kontrollera vad vi höll på med. Samtidigt fick vi också bekräftelse på att våra lokala vänners telefoner var avlyssnade och att vi varit övervakade på något sätt från första början.

Polisbesök mitt i natten

Nästföljande dag tillbringade vi dagen med sightseeing till några av områdets vackra sevärdheter. När vi kommit hem till hotellet och lagt oss, då knackade det på dörren till mitt rum. Klockan var 02.40 – mitt i natten. Jag öppnade inte dörren utan frågade genom nyckelhålet: ”Vem där?”. Svaret blev: ”säkerhetspolisen”.

Jag blev fylld av obehag, men öppnade dörren och där stod en trött officerare i svart skinnjacka och ville få mig att skriva på några svårtolkade dokument. Mitt obehag byttes ut till ångest. Vad jag inte visste då, men som jag på förunderliga vägar fick veta senare vid hemkomsten, var att en bönemänniska i nästan samma stund någonstans i mina hemtrakter hade förberett sig i bön för en mötesresa och plötsligt fått till sig att jag behövde hjälp i min ångest, trots att han inte visste att jag var långt borta i Sibirien.

I de kyliga områdena finns vackra sevärdheter även för vana turisters tränade ögon. Foto: R. Lehtonen

Han hade fått se hur ett ljus omslöt mig. Denna hälsning blev senare en stor uppmuntran och bekräftelse på att att Gud höll sin beskyddande hand över mig och mina vänner hela tiden. Dokumentet som officeraren ville ha påskrivet, var en delgivning om inställelse till domstol närmaste vardag, vilket var en måndag.

Utmattningstaktik

Vi skrev inte under delgivningen, det fick hotellpersonalen göra. Men vi inställde oss i domstolen på måndagen, och rättegången hann knappt börja innan den blev uppskjuten till onsdagen. Tisdagen blev panikartad då våra visum gick ut just denna dag. Känslan var att vi hade gått i fällan, var inmotade i ett hörn. Vi satt i hotellets matsal och var helt tydligt övervakade av personer från säkerhetstjänsten. Då vi var helt utmattade av oro och led av stor sömnbrist, lät vi kristeamet hemma i Norden, som satts ihop enkom för vår skull, ta beslutet om vi skulle försöka antingen lämna landet via andra vägar, eller att dagen efter inställa oss i domstolen. Vi visste inte vad som väntade i förhandlingarna. Kristeamet hemmavid fann det till slut för gott, att vi skulle infinna oss i domstolen.

Det blev således rättegång, en för var och en av oss. Det var en märklig känsla att, för första och förhoppningsvis sista gången, stå inför domare, åklagare och försvarare på de anklagades bänk i en domstol långt borta i Sibirien.

Till vänster om mig var den för grovt kriminella avsedda gallerburen placerad. Jag ansågs som snäll och antagligen inte tillräckligt farlig för att jag skulle bli inlåst i den under rättegången. Drömde jag eller var det på riktigt? Åtalet gällde inte otillåtet utövande av kristen tro, men själva känslan var ändå att grundmotivet handlade om vår religiösa verksamhet. Jag höll mitt försvarstal själv på ryska, fick liksom kraft från ovan. Försvararen gjorde sin utläggning, men allt var troligen bara ett spel för galleriet. Domen var med största sannolikhet förutbestämd. Vi fick lite senare på kvällen alla tre samma straff. Det blev böter och påföljande utvisning med tvång.

Skaka galler

Efter att domen hade fallit förde vakter ut oss ur domstolen och körde oss i flera timmar i full snöstorm i en obekväm gammal minibuss till ett migrationsförvar, där vi skulle befinna oss åtminstone till dess att domen trädde i kraft. Det gjorde den tidigast efter 10 dagar. Vi tillbringade till slut 15 dagar i förvaret. Det var två veckor med dagliga promenader utomhus i en inburad rastgård, umgänge med centralasiater, lovsång och bön i vårt lilla rum.

Promenaderna på rastgården var våra mest emotsedda dagliga rutiner. Foto: Intern fr Ryssland

I rummet läste vi medhavda böcker, tittade på rysk TV och inventerande det medhavda ”chipsförrådet”. Maten var inte suverän men helt ok. Våra kristna vänner fick dock komma med jämna mellanrum och leverera extra näringstillskott i form av kaffe, chips, läsk och godis. Vakterna skrattade åt vårt förråd och tyckte det liknade en jourbutik.

Gallret i fönstret till vårt rum kontrollerades varje dag. Upplevelserna på förvaret var många, men ett av de starkaste minnena var själva erfarenheten av att ha varit inlåst. Känslan av att inte få möjligheten att röra sig fritt var speciell. Även en kortare inlåsningsperiod kändes, även om den flöt på med ”chips och Coca-Cola” istället för vatten och bröd och det där med att det var i Sibirien – det var ju något att senare kunna berätta för vänner och bekanta.

Utvisning i en tragikomisk sorti

Till slut kom dagen, då vi skulle bli utvisade och få komma hem. Det ryktades på förvaret om att vakterna som skulle verkställa utvisningen var beväpnade och att vi skulle bli handfängslade. Vi lekte också med tanken att vi på hemresan skulle ha rakade huvuden, handbojor … Under pistolhot skulle vi få promenera på Röda torget i Moskva. Någon fotar oss. Inget av det händer dock. Allt stannar till slut bara vid fantasier.

En sak som slog mig flera gånger under de dramatiska dagarna. Det var det faktum att det lades ned oerhörda resurser för att få oss dömda och utvisade. Jag avser då det stora antalet säkerhetspoliser som var inblandade i insatsen med att avlyssna våra vänners telefoner, skugga, arrestera och förhöra oss. Även det slutliga verkställandet av den nästan lite tragikomiska sortin av den faktiska utvisningen var märklig. Fyra vakter ledsagade oss, tre med tåg och flyg från det aktuella området i Sibirien till Moskva, samt till det slutliga flyget hem. Jag har då inte ens nämnt alla som var inblandade i domstolsförhandlingarna, eller all den personal som ”betjänade” oss på migrationsförvaret. Det är knappt jag fattar att det hänt. Egentligen borde man kanske rikta ett stort tack till de ryska myndigheterna för deras speciella gästvänlighet och omtanke.

Samtidigt som myndigheterna ödslar otroligt mycket energi och resurser på så kallade ”utländska element”, gråter landets pensionärer av sorg när de går in i mataffären. De märker att pensionen inte räcker. Min önskan och bön är att Ryssland ska bli ett öppnare och mer jämlikt samhälle. Ett samhälle som inte ser protestanter som fiender och där landets resurser fördelas och används för landets bästa.

Tack för förbön och hjälp

Även kristna i forna Sovjetunionen bad för oss under tiden vi var internerade. Foto från konferens i Andrejevka, R. Lehtonen

Många människor var inblandade i att hjälpa oss och våra familjer hemmavid. Inte minst i vår egen församling. Jag blir fylld av stor tacksamhet vid tanke på vad våra lokala kristna vänner, kristeamet och alla förebedjare har stöttat oss med. De har gjort stor skillnad. Den ryska säkerhetstjänsten knäckte mig inte, tvärtom gav den mig nya vingar, en sorts förnyad kallelse och en större medkänsla för förföljda kristna.

Bror Stefanus

(Allt som är beskrivet har hänt i verkligheten, men av säkerhetsskäl är namn på personer och städer utelämnade. Vi beklagar detta djupt. Kanske just för att alla de individer som vi mötte, har betytt så mycket för oss. De är konkreta människor av kött och blod. De tvingas nästan dagligen leva i  den verklighet, som nu beskrivits och som egentligen bara blev ett lite fragment, ett par veckor av vårt liv. För många kristna i världen sker diskrimineringen och förföljelsen varje dag, från det att solen går upp till dess att den sänker sig ned bakom horisonten.)

Den samme

Föregående

Mitä tulee tapahtumaan Pohjois-Koreassa – tämän sukupolven aikana?

Nästa

Mitä tulee tapahtumaan Pohjois-Koreassa? (Vierailevan bloggaajan Veli Sakariaksen jutun 2. osa)

4 kommentarer

  1. Leif Walmann

    Det var en spennende opplevelse, Rauli. Men jeg er vel ikke overrasket over russiske myndigheter. Jeg tror de er livredde for oss i vest, sånn som de også er for sin egen befolkning. Ingen autoritære myndigheter sitter trygt ved makten, selv om de klamrer seg til den.
    Takk at du delte dette med oss.
    Hilsen Leif

  2. Ingvar Holmberg

    Tack för reportaget!
    Märkligt och overkligt, även om allt detta naturligtvis är sant.
    Må Gud välsigna våra nordiska vänner som var med om detta!
    Och naturligtvis behöver vi be ännu varmare och intensivare för alla inhemska kristna, som inte har det skydd som ändå utländska medborgare har!

  3. Carina Fredriksson

    Guds Frid!
    Jag får flera tankar när jag läser reportaget. Tänk att de ryska myndigheterna lägger mycket kraft på just avlyssning. Min Herre och Gud, vet redan allt, i sin makt känner människornas hjärtan varje sekund och behöver inte avlyssna. Min Herre och min Gud utvisar aldrig någon som vill betjäna medmänniskor på olika sätt, istället säger Han ”Kom till mig, ni som är betungade”. Min Herre och min Gud frikänner mig i kraften från Jesu blod och dömer mig inte till straff.

    I reportaget blir min övertygelse allt mer sann och stark att ”Alla knän måste böjas för Jesus Kristus”.

    I min bön tackar jag för mina syskon som åkte på denna resa. Vi fortsätter i vårt syskonskap att stödja varandra i bön. Jesus lever, hallelujah!

    Vänligen,
    Carina Fredriksson

  4. Rauli Lehtonen

    Jag blir djupt berörd varje gång jag hör någon kristen betala ett pris för sin övertygelse. Evangelisten Matteus har till och med tecknat ned Jesu tanke om att de som förföljs på grund av sin tro är saliga, ty dem hör himmelriket. Jag vill rikta ett speciellt tack till Bror Stefanus, som berättat sin historia för oss.

    Jag skulle vilja att vi som har levt decennier i frihet och ännu kan njuta av de ofantligt stora möjligheter vi har. Låt oss sprida evangeliet medan tiden ännu varar, innan natten kommer och ingen längre kan verka.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén