Kommer renskötarna till himlen?

Vi upplever just nu årets varmaste dagar i Sverige – i augusti. Det är över 30 grader varmt och man söker sig bort från bastuvärmen, till badstranden med det svalkande vattnet. Vad mer kan man önska sig?

Mina tankar söker sig till renskötarnas land i Lappland. Tänk vad skönt det vore om jag åter igen fick uppleva den där sköna kylan, när termometern når botten på skalan och ett rent vitt snötäcke vilar likt bomull över betesmarkerna. Snart är tiden här igen. Inte ens Coronapandemin kan hindra detta!

För ett och ett halvt år sedan fick jag möjlighet att ha missionsmöten i olika kyrkor i Norrland, där jag bland annat fick berätta om Nordrysslands och norra Sibiriens minoritetsfolk. Några dagar visade termometern upp emot 30 minusgrader och de ljusa snödrivorna såg vackert rena ut – ungefär som den stora vita skarans klädedräkt i himlen kommer att vara. Skaran, som samlas från alla folkslag och stammar och länder och språk.

Från mötesturnén minns jag speciellt två väldigt exklusiva händelser: På en av orterna såg jag tiotals kinesiska turister. De strövade omkring i samhällets centrum med kikarna riktade mot himlen i hopp om att se norrskenen lysa – mitt på ljusa dagen …

Tillsammans undersökte vi senare på nätet, var och när sannolikheten för att se dem var mest sannolik. Tyvärr tvingades vi konstatera, att de hade kommit för att se dem på fel plats vid fel tidpunkt.

Den andra överraskningen kom, när jag körde från Gällivare till Jokkmokk (Jokkmokk är samiska och betyder Älvbacke). Då tvingades jag väja undan i sista stund med min bil för en flock renar. De sprang längsmed vägkanten samtidigt som renskötaren gick efter och bevakade sin stora hjord. När jag saktade ned farten mötte mina ögon ”renaherdens” stränga blick genom vindrutan. Jag nästan hoppade till av den inre ingivelsen, som kom över mig: Kommer den här renskötaren någonsin till himlen? Har han hört om Jesus, Guds son – Frälsaren?

Renskötare – från onådda folkgrupper

Min fråga dök nog upp ur det undermedvetna för att jag hade samtalat om Rysslands minoritetsgrupper tillsammans med ett par missionsvänner bara veckan innan. Då hade vi konstaterat att just Norra Uralområdets och Norra Sibiriens folk hade extremt lågt antal evangeliskt kristna. De flesta av dem är renskötare och många svenska församlingar har nästan helt glömt bort dem i sitt missionsarbete.

Ryska samerna är sammanlagt cirka 2000 till antalet. Bland dem finns knappast ens 15 evangeliskt kristna. Manserna är 3000 och antalet troendedöpta är under 20. Selkuperna är 3500, troende finns färre än 30, nentserna uppgår till 45 000 av vilka antalet evangeliskt kristna är under 60, hanterna 32 000, troende kanske 300. De pånyttföddas andel räknas alltså i promille. Rent andligt är utmaningar så stora, att min själ inte kunnat finna ro.

Många renskötare, som kommit till tro på Jesus, har varit aktiva medlemmar i ryskspråkiga församlingar. På senare tid har emellertid många kyrkor i Uralområdet och i Sibirien förbjudit gudstjänster för minoriteter på deras språk. Man har antagit att bruket av icke-ryska modersmål strider mot den ryska fosterlandskänslan och patriotismen. Därför samlas renskötarna numera till gudstjänster i sina hem, vilka rests upp i tundraområdena – renskinnen skyddar mot kylan och röken puttrar ut från ett litet hål i taket även under mötena. När Bibeln läses skall kåtan vara speciellt varm.

Guds ord sprids

Många av de här folken har under de senaste åren fått sina första bibeldelar. De läses med stort intresse. Man sjunger kristna sånger på det egna språket. Ibland dansar man till och med när musiken ljuder till Gamla testamentets psalmer. Det vore intressant att få veta vad renarna runtomkring tänker, när de hör ljudet från de helt nya tongångarna.

Förra året ordnade Finska Filadelfia i Stockholm och ett par svenska och walesiska kyrkor en missionsbibelskola i Tallinn och på Ösel för folkgrupper från norra Ryssland. Eleverna besökte tiotals församlingar och inspirerade kristna i Baltikum för mission bland renskötarfolken. På mötena sjöngs sånger om Jesus och om himlen.

Om somrarna går solen inte ner vid hanternas, nentsernas, selkupernas och samernas jaktmarker. Nätterna är så ljusa att det är svårt att sova. Då brukar de kristna renskötarna vara uppe för att bedja och läsa Bibelns berättelser. På dagarna följer de djurens rörelser och går långa sträckor till nya fiske- och jaktmarker. De har alltid med sig kristen litteratur på minoritetsspråken, vilket de läser för släktingar och vänner, som de möter. Vid lägerelden brukar de skåda mot himlen och sjunga andliga sånger. De berättar för nya människor om Kristus – världens enda hopp. Det är speciellt viktigt för dem att kunna vara på rätt plats i rätt tid och att alla renskötare en dag skall få komma till himlen.

Rauli Lehtonen