På väg till Alaska

Just nu sitter jag på flygplatsen i Köpenhamn och skriver mitt livs första blogg – det känns väldigt spännande. Framöver försöker jag blogga ungefär en gång i månaden. Senast den tjugonde varje månad vill jag plocka ihop lite spridda skärvor från mitt liv. Om jag är på längre resor kan det emellertid lätt bli långtråkigt, så då blir det säkert oftare. Då tänker jag sätta mig och skriva ihop lite ocensurerad spontan text, som inte ens min fru får se i förväg. Du får vara med och se, läsa, och till och med lyssna någon gång. Luktsinnets upplevelser kan jag dock inte garantera innan den digitala tekniken nått önskad nivå. Jag försöker sedan hålla månadsrytmen, till dess att jag flyttat till de sälla jaktmarkerna i himlen. Välkommen att följa med!

Många gånger har jag undrat över, hur det skulle kännas att få resa till Alaska. Alltid när jag har tänkt på de landområdet som ryssarna sålde till Amerika, har jag drömt om att få komma dit, när det är som kallast och snövallarna står meterhöga. För att jag skulle bli riktigt nöjd, skulle förutsättningarna behöva vara som jag en gång fick uppleva i den lilla sibiriska byn Turuchansk, där Josef Stalin tillbringade en svår tid i förvisning redan före den ryska revolutionen.

I Turuchansk slog jag mitt köldrekord. Termometrarna på de sibiriska korsvirkeshusens väggar visade -57 grader. Fåglarna dog i massor, bilmotorerna ville inte fungera och smågrabbarna klättrade upp på hustaken för att ”pinka”. De långa strålarna stelnade till tunna gulaktiga istappar innan de nådde marken. Staketliknande konstverk bröt vackert mot den kritvita snön och förbipasserande kunde förundras hur vätskan fick fast form snabbare än den mest kreativa hade kunnat ana i sin vildaste fantasi.

Dagen innan jag åkte till Förenta Staterna, märkte jag att väderprognoserna lovade temperaturer under min mötesresa, vilka skulle hamna i spannet 5-10 plusgrader. Jag blev väldigt besviken och började grunna på hur jag skulle kunna höja nivån på utmaningarna under den två veckor långa resan, om nu snödrivorna och kölden skulle lysa med sin frånvaro.

Då beslutade jag mig för att göra resan – som förresten avslutas i Kanadas delstat Albertas, där Världspingstkonferensen kommer att ordnas – med enbart handbagage! Då behöver jag inte fundera på vilka kläder jag skall välja till olika tillställningar och biljetterna blir billigare. Mina händer som slitits ut av allt bärande, skulle inte heller behöva ansträngas, när nu hjulen på min gamla resväska börjar slitas ut.

Därför ringde jag Kari och Anita Ängeslevä i Borås och frågade om de kunde ta hand om en del av mitt bagage till dess att jag återvänder till Höstkonferensen i Gräfsnäs i början av September (31/8-1/9 och 2019). Det visade sig att gudsmän och –kvinnor alltid är redo för tjänst. En stilren, vitmålad Toyota transporterade sedan min gula pandaslips, jeansen, de svarta söndagsskorna och min finska Bibel till vila i stället för ett harvande i mörka resväskor. Hoppas nu att jag får tillbaka dem om två veckor.

Under resan till Alaska har jag missionsmöten på följande platser: Wasilla 20/8, Anchorage 21/8, Landrover från Alaska 22/8, Fairbanks 23/8, Delta 24-25/8, då vi har en stor missionskonferens och gudstjänster. På resan kommer jag vid sidan av urinvånare även att träffa finnar, ester, ryssar och ukrainare.

Jag tycker alla de här orterna låter lika exotiska som Soppero, Jokkmokk, Pello, Pajala, Gällivare, Torneå, Kemi och värför inte även som Irkutsk, Novosibirsk, Ulan-Ude, Vladivostok, Sulomaj eller Nejungri. I flera av de här städerna har jag träffat många onådda folkgrupper, urinvånare och renskötare. Det känns verkligen fantastiskt att man tidigare har fått förkunna evangelium för Vilda österns indianer. Nu har Västerns och urinvånarnas tid i Alaska stundat. Även de vill komma till himlen!

Rauli Lehtonen – i väntan på planet i Köpenhamn

Nästa

Det okända Alaska

12 kommentarer

  1. Heli

    Vad kul att du börjar blogga, det ska bli spännande att följa! 🙂

    • Rauli Lehtonen

      Tack för uppmuntran. Hoppas verkligen att det kan inspirera till insatser för de bortglömda folkens skull. RL

  2. Roland Nelsson

    Bäste bror Rauli!
    Jag känner att jag vill uppmuntra dig att sjösätta dina tankar om en blogg. Dels med tanke på att också jag har fått nåden att likt dig få resa i världen och se och uppleva i princip det du också har med i bagaget, dock utan att tro mig vara vuxen att jämföra innehållet i det du har att förmedla.
    Så kör på! Jag vill vara med!
    /Roland Nelsson

    • Rauli Lehtonen

      Tack Roland för uppmuntran. Den betydde mycket för mig. Vill hålla kontakten. Hälsar gärna på, när jag är i Småland.

      Rauli

  3. Ingalill Berggren

    Sitter i min hammock och förundrad över sensommarens skönhet . Blir så glad att jag får vara med på dina resor världen över

    • Rauli Lehtonen

      Ingalill – det var verkligen länge sedan.
      Du reste ju mycket på Kolahalvön. Träffade du några renskötare som trodde på Jesus? Tror du det kommer att finnas renar i himlen?
      Rauli Lehtonen

  4. Hej Rauli! Kul att du börjar blogga. Välkommen i gänget. Jag ska följa dig med intresse.
    /Jonas Melin

    • Rauli Lehtonen

      Tack Jonas för din kommentar.
      Tänker på de fina samtalen med dig på Mariannelunds Folkhögskola under sena höstkvällar om de onådda folken. Några finns ännu kvar … och nya församlingar behöver planteras – även i Sverige. Lycka till med utmaningen!
      Rauli L

  5. Curt L. Gustafsson

    Tack Rauli för att du delar med dig av dina tankar och upplevelser som ju är många. Och, det är alltid ”en första början.” Jag minns så väl i februari, 1980 då vi satt i planet (en liten JAK 20) över bergen som ligger så ståtliga mellan Georgian och Armenien — då sa du, ”så här långt bort hemmifrån har jag aldrig varit.” Men under årens lopp sedan dess, har dina resor blivit ännu mycket längre, och säkert också mycket mera givande.

    Den resan år 1980 var också min första till sovjet, men senare blev det många under åren som gått. Detta är en period av mitt liv som jag saknar med stor längtan. Upplevelsen blev en kallelse.

    All Guds välsignelse i fortsättningen.

    Curt

    PS Lägg till min mejladdress i din blogg lista, Tack!

    • Rauli Lehtonen

      Curt Gustavsson.

      Jag vet inte om du – det största musikgeniet i min bekantskapskrets – ännu bor i USA …? Mina tankar skyndar dock alltid till Armenien, när jag hör ditt namn, eller om någon nämner ordet ”barnbiblar” eller ”bibelöversättningar”.

      Den där resan som vi gjorde tillsammans med Lennart Edvarsson till Kaukasien i februari 1980, har ännu en gyllene gloria bland alla mina minnen. Så många vackra sekvenser från resan: Valera från Georgien, Tani och Arved från Estland, Samuel från Jerevan och fadäsen på flygplatsen i Jerevan, när du fotograferade de där trälådorna med vin till Kalifornien – du hamnade visst i förhör och … togs inte filmen ifrån dig? Jag har ännu nästan en halvtimme film från den där resan. Kanske att vi kan titta på den nästa gång du kommer till Sverige

      Idag gör kristna i Alaska och Kanada liknande upptäckter, när de besökt folken i Sibirien. Deras hjärtan tänds av en eld och man kan se att deras ögon tindrar av entusiasm och villighet att ge sitt liv för folken, precis som du och Lennart har gjort. Låt oss slutföra uppdraget innan Jesus kommer tillbaka – tillsammans. Uppdraget är ännu inte klart.

      På återseende Curt.

      Din broder och vän Rauli Lehtonen

  6. Ritva Andelin

    Shalom Rauli
    Kiitos, että olen saanut lukea sinun mielenkiintoisesta matkastasi.
    Kyselit voiko poroja olla Taivaassa? Luin juuri kirjan: Himlen finns på riktigt, kirjoittaja on Todd Burpo. Tämä pieni poika joka sai käydä Taivaassa, kertoi siellä nähneensä hevosen ja koiria. Siellä varmasti on myös poroja.

    Siunaavin terveisin
    Ritva Andelin

    • Rauli Lehtonen

      Ritva, hyvä.

      Samaa olen ajatellut kuin sinä. Vakuuttelusi vahvistaa kyllä entisestään arvailujani. Miten poronkasvattajista tuntuisi, jos heidän lempieläimensä jäisivät jonnekinn muualle …?

      Rauli Lehtonen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Copyright Rauli Lehtonen 2019–