Visar vi vår tacksamhet till Ukraina?

De senaste veckorna har det blåst starka vindar på den politiska arenan i världen. Många uttalanden har varit så svårtolkade att det funnits orsak till funderingar, om journalisterna eventuellt blandat ihop repliker från USA:s och Rysslands presidenter. Så likartade har deras synpunkter varit. En fundering har sakta smugit sig in, om de numera tillhör samma politiska ”parti”?!

Påståendet i vita huset, som kastades i ansiktet på Ukrainas nuvarande president, var att han inte visat tillräckligt med tacksamhet och/eller respekt för Amerika och deras hjälp under kriget. Flera vänner till mig blev upprörda, när de hörde den överraskande anklagelsen. Visst undrar man lite om det kan vara något i nyhetsrapporteringen, som media eller politikerna döljer för oss och att vi egentligen inte har hela sanningen.

Det har dock visat sig att även många andra har överraskats av uttalandet. Den legendariske polske frihetskämpen Lech Walesa, som på 1980-talet stred mot nästan hela det ateistiska och kommunistiska etablicemanget i Europa, hävdade nämligen på Facebook – tillsammans med 39 före detta polska politiska fångar – att uttalandet var förolämpande: ”Ukrainarna har betalat ett högt pris för våran skuld med sitt eget blod under kriget.”

Lech Walesa berättade även att J D Vance´s  och Donald Trumps samtal med den ukrainske presidenten i ovala rummet påminde honom om de förhör, som de själva ofta utsattes för under sovjetperioden, när säkerhetspolisen pressade dem och försökte få över dem på sin sida. Då fick man ofta höra att man inte visade tacksamhet …

Ukrainska folket har offrat allt

Enligt UNHCR har fler än 8 miljoner ukrainska medborgare tvingats lämna sitt fosterland på grund av kriget. Hundratusentals har förlorat sina hem och sina anhöriga. Många har misshandlats, torterats, våldtagits. De som lämnats kvar tvingas ofta leva långa perioder utan mat och elektricitet – de har huttrat i kylan och kämpat mot drönarattacker och bombningar. Man har betalat ett högt pris för att orka stå emot en diktatorisk regim, som hotar det demokratiska Europa.

Även de troende befinner sig i en extremt svår situation. Enligt Ukrainas Pingstunion har mer än 600 kyrkolokaler attackerats och förstörts helt eller delvis. Detta eftersom fiendearmén vet om att församlingarna är centrum för andligt och socialt stöd. Fler än 70 pingstkyrkor har angripits. Ett 50-tal baptistkyrkor har fått stängas. Minst 26 pingstpastorer har dött/dödats under kriget. Faktum är att det är vi som står i tacksamhetsskuld till Ukraina för att de under tre års tid kämpat för sanna kristna värderingar och sökt försvara vårt kontinent – med svett, blod och tårar. Vem tackar dem idag för allt detta? Har vi gjort det?

Ukrainas religiösa råd, som representerar mer än 90 procent av landets troende befolkning, skickade en delegation till Bryssel redan före kriget. Genom besöket ville de markera att Ukrainas folk står för bibliska värderingar om abort, äktenskap mellan man och kvinna, etc. Delegationen av andliga ledare vädjade om respekt även från EU för deras åsikter och rätten till religionsfrihet – inte bara för kristna, utan även för judar och muslimer.

Frågan är hur vi svarar på deras vädjan. Visar vi tacksamhet för alla de uppoffringar, som den ukrainska nationen gjort genom sin heroiska kamp för demokrati och frihet i vårt Europa. Kampen accentuerar också respekten för internationella avtal angående nationsgränser och rätten att alliera sig och samarbeta med de länder och folk man själva vill … såsom i Ukraina så ock på Grönland.

Älskar vi de ukrainska flyktingarna – på riktigt?

Ibland har jag hört att även ukrainska flyktingar borde visa mer tacksamhet för all hjälp de har fått… och det kan säkert vara så …

Men jag tänker samtidigt även på Kristi egna ord: Vad ni har gjort för någon av dessa minsta, det har ni gjort för mig (Matteus 25:40), eller vad ni inte har gjort för någon av dessa …

Jurij Kulakevitj, ledare för ukrainska pingströrelsens utlandsavdelning, sade nyligen att de kristna i Ukraina inte vill ha tillbaka Rysslands gudlösa ateistiska regim. Inte heller de tider av förföljelse mot evangeliskt kristna, som leddes av regimen i Moskva under sovjetperioden. Därför offrar de kristna nu allt, så att väckelsen skulle kunna nå nya områden och att gudsrikets gränser kunde vidgas ytterligare.

Enligt pingstbiskopen Michail Panochko är det nu fler som besöker gudstjänsterna i Ukraina än någonsin tidigare. Evangeliska kyrkor har planterat fler än 50 nya församlingar under kriget. Med hjälp av ukrainska flyktingar har över 40 nya grupper och kyrkor grundats i Polen, 20 i vardera Spanien, Frankrike och Tyskland. Det är så vi ser väckelsen sprida sig i vårt Europa.

Låt oss även välkomna ukrainska trossyskon in i våra församlingar och hemgrupper – med kärlek. På det sättet kan vi bekräfta vår tacksamhet till alla dem som har blivit offer i kampen för vår egen fred, vilken vi ännu kan avnjuta. Det troliga är att vi framöver kan få del av ännu mer välsignelser, när vår tacksamhet får ta sig uttryck i gärningar av kärlek. Detta gäller så väl presidenter som vanligt folk, oberoende av om de bor i Sverige, Ryssland, Ukraina eller USA.

Rauli Lehtonen