Varför bry sig om Nagorno-Karabach?

Nagorno-Karabach tillhör en av Europas mest bortglömda avkrokar. Vad spelar det för roll, om krig bryter ut och 200 personer skjuts ihjäl under en vecka? Vem bryr sig, om det saknas levande församlingar i regionen?

• Det är väl inte vårt ansvar heller! Jag känner ju inte ens någon som har besökt området någon gång. Det berör inte mig, fick jag höra när jag försiktigt lyfte fram utmaningen till en missionsintresserad redan för några år sedan.

När jag sedan fortsatte samtalet, då visade det sig att hen inte ens visste var område låg, än mindre vad namnet egentligen betydde. Nagorno-Karabach (eller egentligen Artsach på armeniska) betyder ”Den svarta trädgården vid berget” och är en självstyrande region, som ligger i södra Kaukasien. Området har en befolkning på drygt 150 000 invånare, av vilka över 75 % har armeniskt ursprung. Republiken ligger lite drygt 250 kilometer väster om Baku och betraktas internationellt som en del av Azerbajdzjan, trots att den kontrolleras av den armeniska militären och Nagorno-Karabachs självförsvarsstyrkor.

Försummad region – låg levnadsstandard

För drygt ett år sedan träffade jag en av missionärerna, som arbetar med församlingsplantering i Stepanakert, Artsachs huvudstad. Han berättade om både ”andlig öken” och social misär med en otroligt stor mängd av olika behov. När jag senare åkte till vårt boende i Jerevan – Armeniens huvudstad – då fick jag en slags inre ångest och kände en stor skuld gentemot landets befolkning. Hade inte vår Frälsare Jesus Kristus också dött för människorna i Nagorno-Karabach?

 Arkadij Volskij, som arbetade för Moskva-administrationen i området i slutet av 1980-talet, berättar i en av sina rapporter att under alla sina resor i Sovjetunionen hade han aldrig tidigare sett en region så försummad som ”Den svarta trädgården vid berget”. Han kritiserade redan då Azerbajdzjans assimilering av den armeniska befolkningen och inskränkningarna i regionens kulturliv: hur azerisk inflyttning prioriterades och armenisk utflyttning och även deporteringar genomfördes. Detta ledde till att spänningarna eskalerade dramatiskt …

Det var vid glasnosts och perestrojkans genombrott, som konflikten slutligen exploderade. Detta skedde efter ett omskrivet azerbajdzjanskt massmord i februari 1988 på ett trettiotal armenier i hamnstaden Sumgait, som ligger en bra bit utanför Nagorno-Karabach i Azerbajdzjan. Enligt Klas-Göran Karlsson i boken ”Gamla folk och nya stater” låg en alltmer medveten försummelse av invånarnas ekonomiska och sociala behov bakom konflikten, samt en strävan efter att kulturellt assimilera den armeniska befolkningsmajoriteten.

Krig, krigets offer och kändisen framför andra

Detta ledde till att armeniska trupper gick in i området för att förhindra en ny massaker liknande det som skedde i Sumgait. Ett krig mellan Armenien och Azerbajdzjan blåste upp efter Sovjetunionens sammanbrott. Först år 1994 slöts eldupphör varvid parterna fortsatt fredsdiskussionerna under medling av den så kallade Minskgruppen från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), utan att dock kunna nå en fredsöverenskommelse.

Den kanske mest kända personen, som haft kopplingar till de här händelserna, är schackvärldsmästaren från 1985-2000, Garri Kasparov (tidigare Garri Weinstein), vars far var av judiskt ursprung (Kim Moisejevitj Weinstein) och armeniern Klara Sjagenovna Kasparjan, hans mor. Trots att Garri var född i Baku, engagerade han sig starkt för de förföljda armenierna. Han sålde bland annat sin schackkrona för att stödja flyktingarna efter pogromerna i Sumgait, vilket gjorde att händelserna fick oerhört mycket uppmärksamhet bland annat i Ryssland, där ju schacket varit den viktigaste idrotten framför alla andra. När Kasparov/Weistein flyttade från Azerbajdzjan till Ryssland, tog han det förryskade efternamnet Kasparov (i stället för det armeniska Kasparjan).

Efter sin schackkarriär engagerade sig Kasparov politiskt och den 30 september meddelade han att han skulle kandidera mot Vladimir Putin i presidentvalet 2007. Två månader efter tillkännagivandet arresterades han och dömdes till fem dagars fängelse för att hans parti ”Det andra Ryssland” ordnat en demonstration i Moskva utan tillstånd. I mars 2010 startade han ett politiskt program, där han krävde president Vladimir Putins avgång. Idag är han kroatisk medborgare och leder en organisation som heter Renew Democracy Initiative. Andra kändisar i organisationen är journalisten Anne Applebaum, författaren Stephen Fry, Spaniens f.d. premiärminister José Maria Aznar, israeliske politikern Natan Sharansky och den peruanska författaren Mario Vargas Llosa.

Vems Nagorno-Karabach?

Den armeniske ursprungshistorien om Artsach är att regionen redan under forntiden tillhört det historiska Storarmenien, som ockuperats av araber, sedan av mongoler, turkar, perser och ryssar. Under den turkiska perioden fick området sin första azeriska befolkningsgrupp. Trots alla dessa annekteringar har de armeniska stammarna lyckats bevara sin självständighet i Nagorno-Karabachs svårtillgängliga bergsbygder.

Azerbajdzjanerna menar däremot att Nagorno- Karabach under forntiden var en del av imperiet ”Kaukasiska Albanien”. Detta var ett kungadöme, vilket de flesta historiker anser vara ursprunget till det moderna Azerbajdzjan. Den armeniska befolkningen i ”Den svarta trädgården vid berget” är därmed enbart ett resultat av Storarmeniens expansionspolitik, enligt azerbajdzjansk historieskrivning.

Intressant är att den kristna församlingen i Jerusalem sände ut sina första missionärer till just det här området. Tusentals judar hade efter den persiska imperietiden och den babyloniska fångenskapen utvandrat till Kaukasien och troligen även till Baku-, Nagorno Karabach- och Sumgaitområdet, kanske också Garri Weinsteins/Kasparovs förfäder … De var dem som Andreas, Bartolomeus och Taddeus ville nå, när de påbörjade sin fotvandring (?) till Armenien, Kaukasiska Albanien och Georgien i början av det första århundradet. De ville ge sina liv för att de hade en nöd för själar, som annars skulle gå förlorade.

Vem bryr sig om Nagorno-Karabach idag? Missionären som jag träffade i Armenien berättade för mig, att det egentligen inte är någon som intresserar sig för Artsach. Det finns ingen som vill stödja arbetet heller. Det är en avkrok, bortglömd av nästan hela kristenheten. Turkiet och Azerbajdzjan verkar nu ha en tydlig plan för att återerövra regionen och islamisera Trädgården vid berget.

Det gör ont inombords att bara tänka på detta. Varför är det ingen som gör någonting? Om församlingen i Jerusalem hade en nöd för det här området, borde inte även vi böja våra knän, be en bön och offra något för de onådda folkens skull, så att människorna som tappat hoppet och tron på en framtid, kunde få höra det glada budskapet om Kristus Jesus? (Om du vill stödja arbetet, kan du skicka en gåva till Finska Filadelfia i Stockholm, bankgiro nummer 5704-0503 och stödja missionsarbetet i regionen. Märk gåvan ”Karabach”.)

Rauli Lehtonen