Månadens nyhet – Kristna bär vapen i Alaska

Lite personligt om framtiden
Under första veckan har över 500 personer besökt och läst åtminstone delar av min blogg och/eller givit uppmuntrande kommentarer till mina funderingar. Under de bästa dagarna har det varit över 85 besökare på mina sidor. Jag är väldigt glad över detta och vill tacka er speciellt för både ert intresse och stöd.

Min artikel nedan blir troligen den sista från min resa till Alaska och Kanada – åtminstone för den här gången. Nästa gång kommer jag troligen att skriva min blogg efter den stora väckelsekonferensen i Olevistekyrkan i Tallinn den 13-15/9, dit jag inbjudits. Det blir ett slags 40-årsjubileum, då man också firar ”Niilo Yli-Vainio-väckelsen”, som pågick ungefär vid samma tid i Finland på 1970- och 1980-talet. Många församlingar fördubblade sina medlemsantal vid den tiden. Min far hade ju förmånen att arbeta med Yli-Vainio under fem års tid i Borås på 1960- och 1970-talet – då vi ännu var ganska unga. Finska Filadelfia i Stockholm döpte över 800 (åttahundra) nyfrälsta vid den tiden, under en tolvårsperiod.

Vid sidan av bloggen den 20/9 vill jag också börja skriva om människor som betytt mycket för mig och som varit lite grann av föredömen. Vad säger du om rubrikerna: månadens vän, månadens nyhet, månadens flopp och månadens bild? Jag hoppas dessa skall kunna ha direkta kopplingar till mission, öst och kanske också till släkten, som ju alltid är värst. Du är välkommen att läsa och kommentera.

Kristna bär vapen i Alaska

Efter gudstjänsten på en av orterna i Alaska, lyfte vår chaufför på locket till sitt högra armstöd i bilen, där jag i min Volvo brukar förvara cd-skivor med melankolisk finsk och rysk gospelmusik. Ni vet sådana där trögflytande lovsånger, som man aldrig sjunger i svenska kyrkor. (Min kollega Reijo Tiainen brukar kalla den för ”självmordsmusik” och det kanske stämmer, för ibland känns det som om många i vår församling nästan är beredda att ge sitt liv för att får sjunga den där musiken, som tangerar de slaviska och judiska folkmelodierna.) Döm av min förvåning, när jag ser att det ligger en pistol där i ett mindre hölster. Plötsligt ber min vän att jag skall ta pistolen i handen och känna på den, varvid jag skämtsamt tillägger att jag inte kan röra den – jag har ju ingen vapenlicens!

Helt tydligt var det hans stora pärla, som han säkert betalt en god slant för. Han berättade då att det gav honom trygghet och att våldsbrotten i Alaska var låga. Ingen vågar ju våldföra sig på någon, eftersom man då kunde ”få en kula i skallen”. Han berättade också att det inte fanns några krav på vapenlicenser i delstaten.

Mellan mötena sov jag i ett rum till en av sönerna i familjen, som hade ett gevär på skrivbordet. Efter en av gudstjänsterna blev jag och min reskamrat erbjudna att åka ut på ranchen och tävla i skjutning. Trots att finnar tagit flera guldmedaljer i Olympiska spelens olika skjutmoment, kände jag mig plötsligt väldigt trött och sliten. Det började flimra framför ögonen och jag tvingades berätta att jag behövde resa vidare med ett flyg tidigt på morgonen och … Vilken tur att jag kom på det där just då.

När en av församlingens yngre kvinnor körde mig till flygplatsen dagen efter, då var hon också beväpnad – tänk dig en snygg, ung, ukrainsk tjej i 20 års-åldern, som kör dig med amerikansk lastbil till flygplatsen, med två gråtande småbarn i baksätet (inte på flaket) … och en pistol i hölstret. Hm … vad skulle du komma på för tankar då?

Är faktiskt lite osäker på om jag kände mig tryggare på grund av detta, men jag kanske borde ha varit det. På stormarknader, restauranter och i den riktiga jultomtens bod ser man också beväpnade människor, nästan överallt. På dagarna kan man möta björn, varg, älg och hjort. Björnar kan ibland titta in genom köksfönstret och spana in vad det är för mat som husmor tillreder den där dagen. Kanske någon god blåbärspaj, eller något man fyller i med (dunder)honung? Man vet ju aldrig. Därför måste björnhonan ”kolla läget” och vad gör mamma om man känner sig hotad och ställs inför fara? Då kanske man inte tänker på de gamla stentavlorna från Sinai i första hand, eller det femte budordet – du skall icke dräpa.

När jag senare på kvällen hamnade i en teologisk diskussion kring ämnet, då fick jag reda på att Jesus också hade sagt att man skulle ta med sig sitt svärd för att inte … Försök gärna hitta den här bibelversen och begrunda det en aning. Vad betyder den där versen egentligen? Undervisar man om det på våra bibelskolor? Jag vet att i Ukraina har en av bibelinstitutens rektorer gått med i hemvärnet och – lyssna nu noga: tjejer som växte upp i Sovjet kan ladda en Kalashnikov på mindre än en minut. Det fick man nämligen lära sig under stagnationsperioden – alla – åtminstone eleverna på gymnasierna. Det ansågs vara viktiga genderreformer, som tvingade in det täcka könet att också finnas med i försvaret av fosterlandet, mot det imperialistiska och hotande U.S.A.

När jag sedan under ett antal dagar idisslat dessa frågor, då ringer den lutherska tidningen Uusi Tie från Finland för en intervju och vill ha uttalanden om hundratals kyrkobränder, sprängdåd, skjutningar och attacker mot kristna ute i Europa. Behöver våra kyrkvaktmästare utbildning i säkerhetsfrågor för att kunna hindra terroristattacker mot våra barn, bröder och systrar? Måste kristna ukrainare försvara sitt land med vapen, när Ryssland angriper och attackerar?

Man kan också vända på steken och fråga som en del globalister idag gör: Varför skall vi försvara ”vårt land” mot en yttre makt, om det ändå inte finns något typiskt svenskt, någonting nationellt eller något, som vi vill bevara och vara stolta över? Varför skall vi ge vårt liv för Sverige, om vi inte älskar det? Är det inte lika bra att ge upp direkt, ungefär som fästningskommendanten för Sveaborg, Carl Olof Cronstedt gjorde, när han gav upp Finland år 1809 och i princip lämnade över Finland till Ryssland utan någon väpnad kamp?

Dessa frågor blir för mig månadens nyhet och samtidigt en tankeställare. Kristna i Alaska beväpnar sig för att garantera säkerhet för sina familjer. Behöver vi göra likadant? Eller som ukrainarna säger: Om vi vägrar vapen och låter främmande makt ockupera vårt land, då sviker vi inte bara vår, utan även våra barns och barnbarnens framtid. Kanske att den blåa flaggan med det gula korset ändå skall vaja för vinden och påminna oss om att det finns ett land värt att älska, som Gud har givit oss. Han älskar oss så, att han utgav sin enfödde son …

… skriver Rauli Lehtonen, som själv vägrade vapen och därmed också slapp krypa i leran uppe i Boden med en AK 4 på ryggen.

Pastor Andrej Gulenko från Fairbanks är ofta ute på jakt i Alaskas tundra- och tajgaområden. Ibland lyckas han sikta rätt och nå målet. (Fotograf: En nära vän från församlingen)
Syster XYZ körde mig tryggt och säkert till flygplatsen, innan jag flög iväg från Alaska via Seattle till Calgary. Foto: R. Lehtonen
Peter och Galina Torba har arbetat som missionärer i Sibirien. De har gjort mötesresor till Sverige och Finland. Nu bygger de hus och jobbar med mission i Alaska. Deras pappa Valentin Torba startade kristet arbete i Bratsk. Han är omskriven i boken Den sista kamassen.

Föregående

5000 ledare på Världspingstkonferensen i Calgary

Nästa

Månadens bild – september

2 kommentarer

  1. Per Danielsson

    Tack Rauli! Spännande och intressant läsning!

    • Rauli Lehtonen

      Bäste Per Danielsson.

      Hälsningar till hela Örebro, där jag bodde en gång i tiden. Efter resan till Sibirien med dig Per, så skulle jag vilja åka igen till Alaska med dig som skrivande journalist. Det skulle verkligen bli bra!

      Rauli

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Copyright Rauli Lehtonen 2019–