Bibelsmugglarna – virustidens okända hjältar

Församlingen i Lappo ordnade en 100-års minneshögtid av Niilo Yli-Vainios födelse den 22/2 2020. Den s.k. Yli-Vainioväckelsen betydde mycket för evangeliets utbredande i Sovjet och inspirerade många för mission i öst. Kan det finnas några bibelsmugglare bland publiken? Foto: R. Lehtonen

För mig har det varit svårt att förstå hur ett osynligt virus kan lämna dramatiska spår av förstörelse och död efter sig. Ibland har jag till och med funderat över om det verkligen finns, eller om allt bara är inbillning. Existerar det verkligen ett dödligt covid-19, som vi inte kan se med blotta ögat?

Under digerdöden trodde man på de smittsamma sjukdomarnas dödliga kraft. Fartyg som anlänt från fjärran länder till Dubrovnik och Venedig, fick ligga på redden i fyrtio dagar innan de släpptes in i hamnen för att bevisa att det inte fanns någon pest eller annan dödlig sjukdom ombord. Besättningen hamnade i karantän. Ordet kommer från italienskans quarantena, eller det franska uttrycket quarantaine, som betyder ”40 dagarsperiod”. 

Bibeln har ännu äldre citat av liknande åtgärder, som dateras till mer än 1200 år före vår tideräknings början. 3. Mos. 13:46 beskriver hur en oren, spetälsk, skulle isoleras utanför lägret. Även i Nya testamentet beskrivs avskildhet, karantän eller 40 dagars bön och fasta, som en ”reningsritual” för den inre människan – en sakral längtan efter närhet med Skaparen. Trots att effekten kan vara omtvistad, så kan handlingen lämna spår av välsignelser efter sig. Den kan till och med förändra människan själv och hela samhällen kan påverkas, så att historiens gång för länder och folk kan ta sig en helt ny vändning.

Ett land som inte längre finns

För 30 år sedan fanns ett land, som också var avskilt – myndigheterna försökte isolera det från Guds ord, vilket ansågs vara pest och opium för folket. Där kunde man inte gå till en bokhandel och köpa en Bibel. Du kunde skickas till ett arbetsläger, om du hade organiserat en söndagsskola för minderåriga, eller ett kristet läger för ungdomar. I landet fanns kristna som hade intagits på mentalsjukhus för att de talade i tungor – ungefär som lärjungarna hade gjort i övre salen på pingstdagen i Jerusalem för cirka 1990 år sedan. Landet hette Sovjetunionen. Idag finns inte riket kvar längre i dess dåvarande form.

Jag känner flera människor – livs levande – som arbetade i underjordiska tryckerier och på kemiska laboratorier, där tryckfärg producerades för biblar, samt i hemliga inspelningsstudion, där kristen musik och predikningar kunde spelas in. I min församling finns människor som regelbundet besökte den här staten. Vid sina resor kunde de ta med sig hundratals biblar och böcker i bilars specialpreparerade gömslen. På det sättet kunde tiotusentals människor bakom järnridån få tillgång till Guds ord på sitt eget språk. Tack vare kristna hjältar, som riskerade sin frihet för de förföljdas och den underjordiska kyrkans skull.

De kallades bibelsmugglare. Innan de åkte på de farliga resorna, skrev de på tystnadslöften om att inte berätta för någon om vart de rest, vilka de träffat, vad de uträttat och hur resorna genomförts. Inte ens de allra närmaste i familjen – barnen eller föräldrarna – fick reda på hemligheterna. Detaljerna fick aldrig berättas för någon, än mindre publiceras i media. Deras hemligheter skulle följa dem hela vägen till graven, utan att någon annan någonsin skulle få veta …

Många kristna – trons hjältar (enligt den vertikala texten till höger) – som arbetade på underjordiska tryckerier hamnade på fånglägren. Miniatyrmodell från ett av lägren. Bild från utställning i Betaniaförsamlingen i Sacramento, 2020. Foto: R. Lehtonen

De okända hjältarna

Förra året berättade en av mina slaviska vänner, hur trossyskon lyckats föra över tusentals biblar över gränsen med en långtradare till Sovjetunionen. Inom loppet av en dryg halvtimma hade de hunnit lasta över böckerna till fem Sovjetregistrerade bilar strax före infarten till en av landets större städer. Så kunde de slutföra en av de största transporterna av Guds ord under hela kommunistperioden. Detaljerna i mottagarens beskrivning avslöjade för mig att en av mina närstående varit med i den historiska operationen. Tystnadsplikten och undertecknade löften hade dock hemlighållit händelserna. Ingen mänsklig varelse hade fått äran av Guds mirakulösa verk.

Tillförlitliga källor bekräftar att över fyra miljoner biblar och Nya testamenten fördes över gränsen från Finland och Sverige till Sovjetunionen under åren 1965-1987. Dessa böcker blev en avgörande faktor i spridningen av evangeliet över hela det ryska imperiet. Därmed steg de evangeliskt kristnas antal till cirka en miljon redan vid glasnosts och perestrojkans inbrott 1988 – tack vare Guds ord, som spreds hela vägen via kristna från Tallinn och Leningrad i väst till kyrkor i Chabarovsk och Vladivostok i öst.

Jag känner tiotals troende i våra kyrkor i Norden, som har varit aktivt involverade i arbetet med biblar till öst. Varje år gjorde ”bibelsmugglarna” resor till städer bakom järnridån. Andra preparerade sofistikerade utrymmen för litteraturen i personbilar, husvagnar, bussar och långtradare. De var blivande IT-arbetare, kemister, lärare, musiker, pastorer, pensionärer, revisorer, sjuksköterskor och tekniker, som tog beslut enligt sin inre övertygelse om att det var viktigare att lyda Gud mer än människor. Samtidigt blev de betydelsefulla förtrupper, som kom att bereda väg för den absolut största andliga väckelsen i hela den sovjetiska historien.

Platsen där omlastningen av en av de största bibelleveranserna till Sovjetunionen skedde i slutet av 1970-talet. Foto: R. Lehtonen

De flesta av dessa okända hjältar finns fortfarande ibland oss. Därför vill jag nu, när 30-år snart har gått sedan Sovjetunionen nedmonterades, minnas tiden och förmedla en hälsning från alla mina trossyskon bakom järnridån. Det är ett tack från dem, som fått uppleva välsignelserna och kunnat bärga skörden efter det som de okända hjältarna sådde ute på fältet. 

De flesta känner inte till detaljerna i deras historia, eftersom många fortfarande känner sig bundna av sina löften om att inte berätta. Vi ser dem inte som väckelsens pionjärer i öst. Vi vet inte heller med säkerhet vilka de är. Men betyder det att de inte finns? Kan det verkligen existera människor i vår närhet, som varit med och tecknat konturerna för en av Eurasiens och Europas största väckelser? Vilka är de? Var finns de?

Vi ser dem inte, men jag vet att de ännu är vid liv. Deras avskildhet och upp till 40 år i karantän och hemlig isolering har för mig förädlat kraften i Gudsordet, som de en gång sådde. Jag har själv sett frukterna av deras bemödanden och spåren av deras gärningar: i Baltikum, i Centralasien, vid Kaukasusbergens sluttningar, i Moldavien och de slaviska delarna av forna Sovjetunionen. Resultaten syns inte bara i folkets och kyrkornas bokhyllor. Man kan se hur de kristnas hjärtan renats i bön och fasta. Glöden lyser i ögonen hos dem, som varit beredda att betala ett pris för sin tro. De vill fortfarande ge allt för Jesus Kristus – sin frälsare! Frågan är om vi vill följa deras exempel, ta vårt kors och följa Honom på livets väg?

Rauli Lehtonen

Bibelleveranserna från Finland och Sverige gav en grund för den dramatiska väckelsen i Sovjet, som tog fart på 1980-talet. Fotot är taget i Kiev på en missionskonferens för ungdomar. Foto: R. Lehtonen

Föregående/Edellinen

Nyt idässa istutetaan seurakuntia jopa autoille!

Nästa/Seuraava

På äventyr i en tid då Sovjet kollapsade

9 kommentarer

  1. Bernt Simonsen

    Så blir våra vänners Ande-drivna trossteg
    en maning för oss att idag fortsätta på trons väg.

    • Rauli Lehtonen

      Så är det verkligen, Bernt.

      Bibeldistributörernas självförsakande exempel är en oerhört stark kontrast till vår tids självcentrerade solister och självförhävande individualism, som tycks tränga sig allt närmare med tidsandan, t.o.m. i en del s.k. kristna sammanhang. Detta är en sorgens tragedi.

      När det nästan osynliga senapsfröet sås i åkern, då kan det gro och växa till ett av de största träden bland alla kryddväxter och fåglarna kan bygga sina bon på dess grenar …

  2. Pirkko Lönegren

    Tack Rauli! Så bra skrivet o intressant o sant!
    Vilka hjältar !

  3. Tack för att du påminner om detta, Rauli!
    När jag för några år sedan träffade finska bibelsmugglare på en återträff i Tallinn slog det mig att alla var helt vanliga människor – sjuksköterskor, pensionärer, osv – de fick inte betalt för sina resor, de fick inte basunera ut vad de gjorde, men de var riktiga bönemänniskor. Jag skrev om det i vår minnesskrift.
    Anledningen varför jag var där var att de smugglade även våra manuskript, bibelöversättning på olika sovjetiska språk. Och kan du tänka dig, under alla dessa år var det bara en enda gång som den sovjetiska tullen konfiskerade ett manuskript, jag tror det var en bibeldel på kirgiziska. Bibelsmugglarna vittnade om att just vårt material hade ett ”särskilt beskydd” från ovan.
    Tyvärr så finns fortfarande länder idag som liknar det gamla Sovjet, som Uzbekistan, Turkmenistan, Nordkorea, Saudiarabien, osv.
    Osynliga hjältar behövs även idag.
    Tack för att du påminner att de finns!

    • Rauli Lehtonen

      Fantastiskt att få höra detta, Brane Kalcevic.

      Gud har alltid beskyddat sitt ord och kommer så också att göra under tiden, som vi ännu har kvar. Må han också välsigna ert Institut i det viktiga arbetet ni fortfarande är engagerade i. Det är mer betydelsefullt nu än kanske någonsin tidigare.

  4. Leif Backman

    Tack för en intressant och värdefull artikel. Jag har också haft glädjen, och äran, att träffa några av de som fått del av Biblarna från Sverige. Deras vittnesbörd visar på ett mycket tydligt sätt hur viktigt Guds ord är, och dess kraft. Vi har mycket att lära av dem som offrat bekvämlighet och frihet för att få leva ut sin tro. Guds välsignelse till Dig Rauli. 2 Krön 15:7

  5. Bengt Samuel Forsberg

    Broder och vän,
    Vid ett av mina besök i Moskvaområdet kom en bekant till mig och överlämnade ett packet. Det var två ihopbundna tjocka volymer i kollegieblockstorlek, handskrivna 1) de fyra evangelierna och 2) Psaltaren.
    ”Det här får du som ett minne då inga tryckta Biblar fanns att tillgå” Efter några år gav jag dom vidare till ett museum i Tyskland, där utvandrade Volgatyskar idag visar hur det var för Kristna I gamla Sovjet.
    Varma hälsningar

    • Rauli Lehtonen

      Tack Leif Backman och Bengt-Samuel Forsberg för era uppmuntrande ord och vittnesbörd.

      Bristen på biblar och testamenten var fortfarande skriande, när jag gjorde min första resa till Leningrad och Tallinn i juni 1973. Folk var beredda att betala en månadslön för en hel Bibel i Sibirien och Centralasien vid den tiden.

      Folk kom österifrån till Oleviste- och Metodistkyrkans gudstjänster i Tallinn varje söndag för att köpa Guds ord. Själv fick jag träffa människor på möten i Baltikum, som kommit från Ukraina, Vitryssland och även från Volga- och Uralområdet i Ryssland enbart för att kunna ta med sig biblar hem till de sina.

      Man lärde sig långa stycken från de Heliga skrifterna utantill. Hungern efter Gudsordet var enormt. Glömmer aldrig dessa människomöten. De förändrade mitt liv! Vi behöver mer av denna längtan.

  6. Hans+Carlsson

    Jag rörs till tårar när jag läser om vad Gud kan inspirera vanliga människor till och
    våga att bokstavligt talat kliva ur båten för att andra skall få ta del av Guds ord och
    på sitt eget språk! Tack Rauli för påminnelsen att allt är inte självklart, men som vi
    ofta tror att det är. Känner vi tacksamhet över att vi har tillgång till flertalet olika
    biblar och översättningar medan andra är utan! Har sett handskrivna översättningar och det oerhörda engagemang som ligger bakom det arbetet!
    Guds välsignelse och Tack för intressant information!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén