Församlingar för döva växer i Öst

På den här resan i Kaukasien griper en händelse tag från mitt förflutna. Jag hade inte missat någon scoutkväll, så jag fick en bok som pris. Den var länge en höjdare i mitt liv: ”Äventyr i Gobiöknen” av Sven Hedin. Då upptäckte jag att det funnits svenska missionärer, som hade verkat på samma platser som Hedin i Kaukasus och Centralasien. Just där jag nu befann mig.

Hedin läste Bibeln många nätter i lampans sken som sin andakt. Ungefär som jag nu gör på min resa. Det har lett till att jag fått möta många kristna i de här länderna. Människor från många olika folkslag.

En del av dem har fått Bibeln på sitt språk. För många har Jesus kommit nära och skakat om deras liv. På den här resan har jag fått följa evangelister som samtalar och ber frälsningsbönen med människor. Stort att få vara med och se hur onådda nås med evangelium och följer Jesus. Detta sker nu bland många i vårt målområde. Kanske att vi snart får se att de bildar församlingar för sin egen språkgrupp.

En grupp som varit bortglömd är de döva. Just nu görs videoinspelningar av olika bibelböcker på teckenspråk. Folken i Central Asien och Kaukasus har olika tecken för att kunna kommunicera med varandra. Därför behövs olika teckenspråksöversättningar så att var och en kan få del av Guds ord på sitt hjärtas språk.

Under resan får jag se hur speciella församlingar för döva grundas lite överallt, från husgrupper till kyrkor med 200 medlemmar. Ivrigt väntar några av dem jag träffar på att se nästa kapitel i exempelvis Markusevangeliet. Vad händer med Jesus och vad betyder det i mitt eget liv.

 Var hittar vi samma iver i våra församlingar och i vårt eget liv? Brinner vi för att de onådda ska få höra om Jesus?

Myggan Kallfors, Åtvidabergs Frikyrkoförsamling/Jesus4Eurasien