Bakom Srebrenicas och turistorternas vackra fasad på Balkan – onådda folk och …

I år blev det 30 år sedan massakern i Srebrenica, då tusentals muslimer dödades under loppet av några dagar i juli år 1995. Efter det bosniska kriget har en lista färdigställts på 8 372 försvunna och/eller dödade män och pojkar. Hur ser situationen ut idag för de kristna i forna Jugoslavien?

En del evangeliskt kristna upplever sig som diskriminerade. Situationen varierar dock mellan olika delar av Balkan. Om man bortser från minoriteterna i centrala Rysslands autonoma republiker, så har Bosnien-Herzegovina och Montenegro lägst andel protestanter i hela Europa, men även Kosovo och Serbiens evangeliska kyrkor behöver stöd utifrån.

Trots att Lonely Planet 2015 valde Montenegro till årets hetaste turistland och många söker sig till Kroatiens och Bosniens populära turiststäder, känner sig många kristna bortglömda. Forna Jugoslavien är en av Europas största missionsutmaningar med både onådda folkgrupper och människor med stora sociala behov.

Fram till 1990-talet var Jugoslavien ett föredöme för många kommunistländer, där socialismen hade ett mer mänskligt ansikte än i exempelvis Sovjetunionen, Rumänien eller Bulgarien. Levnadsstandarden var då också bland de högsta i hela Östeuropa. När krig och konflikter tog överhanden i området i mitten av 1990-talet, försvann vänskapen mellan folken och mycket av det som byggts upp under decennier raserades. Idag finns ännu stora utmaningar i relationerna mellan serbiska ortodoxer, kroatiska katoliker och muslimer från Bosnien-Herzegovina och Kosovo. Befolkningen har fortfarande en tendens att relatera till evangeliskt kristna församlingar som sekter.

NATO bombade sönder förtroendet för Väst  

De kanske mest traumatiska upplevelserna i den serbiska delen av regionen skedde, när NATO bombade Belgrad och Noyj Sad 1999. Till och med evangeliskt troende, som jag möter i Serbien, har haft svårt att glömma hur västvärlden vände dem ryggen under kriget. Detta försvårar än idag bygget av relationer mellan exempelvis serber och utländska missionärer, vilka associeras med västvärldens partiska handlande under konflikten på 1990-talet.

Ljus i Östers tidigare föreståndare Hans Lindstrand var en av de missionärer, som fanns i området när NATO började bomba Serbien. Han menade att det då såddes frön till den misstänksamhet som den evangeliskt kristna tron fortfarande får vidkännas i exempelvis Serbien:

• Efter kriget associerade en del serber NATO:s bombningar med en fientligt inställd västvärld, som inte bryr sig om deras situation. De är bittra över att man förlorade sina historiskt viktiga kärnområden.
• Den evangeliska tron förknippas starkt med västvärlden, vilket gör att motståndet för evangeliet är stort. Jag tror detta är en av orsakerna till att serberna fortfarande tillhör några av vår kontinents minst nådda folkgrupper, menar Lindstrand.

Fä evangeliskt kristna

Antalet evangeliskt kristna är idag färre än 10 000 i landet. En av Pingströrelsens ledare för den norra delen av Serbien, menar till och med att intresset för den evangeliska tron har minskat de senaste åren:

• De södra delarna av landet är de minst nådda, eftersom den muslimska befolkningens antal ökar ju mer söderut man kommer. I pingstkyrkorna i de norra delarna finner man många slovaker, ungrare och romer, som blivit aktiva medlemmar i församlingarna.

Före krigen på 1990-talet fanns det betydligt fler missionärer i området, men sedan minskade intresset för Serbien, som politiskt sett varit allierad med Ryssland. Enligt människor jag talat med i Belgrad, är Vladimir Putin idag mer populär i landet än flera av Serbiens ledande politiker. Allt färre kyrkor i Väst intresserar sig idag för landet. Sektstämpeln försvårar de evangeliska kyrkornas arbete, vilket bidragit till att delar av Serbien ännu tillhör Europas obrutna områden för evangelium.

• Många västerländska missionärer har lämnat Serbien och väldigt ofta upplever vi oss ganska bortglömda. Kanske är det så att det vore lättare för missionärer från Ukraina, Vitryssland och Ryssland att arbeta i vårt land, då vårt folk är mer positiva till slaverna. De står oss betydligt närmare rent kulturellt, avslutar pingstledaren från norra Serbien.

Spänningar mellan folken

Vid minnesceremonin över offren för massakern i Srebrenica 1995, fick den serbiske premiärministern Alexandar Vucic fly hals över huvud från en stenkastande massa av fientligt inställda människor. Detta beskriver mer än väl de spända förhållandena inte bara mellan serber och bosnjaker, utan även mellan muslimer och kristna i hela regionen.

En lång historia av religiösa spänningar mellan ortodoxer, katoliker och muslimer har försvårat missionsarbetet på Balkan. I det muslimska Bosnien-Herzegovina identifieras protestantiska missionärer med kristenheten på ett sätt, som gör det svårt att bygga ett förtroende. Det är ett av skälen till att den evangeliska rörelsen är så svag.

En av de evangeliska pastorerna, från Kroatien, som under många år arbetat som pastor i södra Bosnien-Herzegovina, berättar om behovet av stöd till kyrkorna:

• I ett land med närmare 3,7 miljoner invånare finns det högst 25 evangeliska församlingar, med färre än 700 registrerade medlemmar. Den muslimska befolkningen i vårt land var mycket öppen för evangelium efter kriget 1999. Situationen ändrades dock ganska snart efter att många fick jobb och deras liv stabiliserades efter fredens inträde.
• På senare tid lider många församlingar i brist på andliga ledare. De har tvingats minska sitt utåtriktade arbete: frimodigheten strypts, verksamheten begränsas på många olika sätt och i flera områden kan man till och med tala om förföljelse av kristna, fortsätter den kroatiske pastorn.

Kristna bygger relationer, stiftar fred

Trots att många pastorer är överhopade med arbete, kan man se hur en vision om enhet och väckelse bär verksamheten i många kyrkor. Vid mina besök i Belgrad, Novyj Sad, Sarajevo, Caplina, Tuzla och Mostar har jag kunnat se hur kyrkorna på Balkan vill återuppbygga relationer som raserats mellan olika etniska grupper. Vid tider av diskriminering då släktingar vänder ryggen, då kristna förlorar sitt arbete, då behövs kristna syskon, som kan gå vid deras sida. När rykten sprids om troende som sägs offra barn, dricka blod och springa nakna i stängda kyrkolokaler, då vill man stå upp för dem som betalar ett pris för sin övertygelse.

• När det varit som svårast för oss, då har många av våra utländska partners lämnat Bosnien-Herzegovina. Vår dröm är att se hur allt förändras. Vi vill se hur kristna från öst och väst samarbetar för att nå de onådda med evangelium. Vi vill bygga relationer och stifta fred mellan folkgrupper som inte kunnat samtala med varandra på decennier. Vår uppgift är att älska varandra, avslutar den kroatiske pastorn, som givit en stor del av sitt liv på missionens altare i Bosnien..

Rauli Lehtonen

Vid bron i Mostar

Delar av artikeln har tidigare publicerats i kristen press i Finland och Sverige.