Kommer svenskheten och svenskan att dö ut inom 100 år?

Många nutida lingvister antar att 90 procent av världens 7000 språk kan komma att dö ut under de kommande hundra åren. Därefter kommer de inte längre att talas eller skrivas. Om detta skriver bland annat Erik Jersenius, kulturredaktionssekreterare på Fokus, i en artikel i idétidskriften Axess (nummer 4/2025, sida 9).

Detta låter dramatiskt. I artikeln dras slutsatsen att en tiondel av de utdöende språken skulle finnas i Indien. Om man undersöker språkens bakgrund och status, så konstateras att en gemensam nämnare för de hotade språken är att de saknar eget skriftspråk. Den förväntade utvecklingen kan visa sig vara ett så stort bakslag att kanske endast arabiska, engelska, hindi, och mandarin då skulle återstå som fungerande språk. Jag tror att även farsi, ryska, spanska, turkiska och swahili troligen kan läggas till ”överlevarna”.

Hur skulle det då gå för svenskan och svenskheten? Kan denna skrämmande utveckling även komma att påverka kristet arbete på lång sikt? Bör vi redan nu ta hänsyn till det antagna scenariot i vårt evangelisations- och missionsarbete? På vilket sätt borde vi i så fall anpassa våra målsättningar och strategier till den förändrade lingvistiska verkligheten?

Om vi granskar de senaste 1000 årens utveckling, då ser vi hur geografiskt expanderande länder, som exempelvis Kina och Ryssland, målmedvetet har integrerat nya områden och assimilerat minoriteter som hamnat under deras maktsfär. Annekterade områden har införlivats samtidigt som minoritetsfolkens möjligheter att använda sitt modersmål begränsats och deras religiösa och kulturella uttrycksformer strypts eller helt förbjudits.

Modersmålet en nyckel till omvändelse

Till och med kyrkornas ledare har ibland hävdat att mission i Ryssland, Kina och Afrika inte behöver anpassas till minoriteters språk eller kultur, eftersom de flesta kan majoritetsspråket. Erfarenheten visar dock att flera stamfolk, samt finsk-ugriska, kaukasiska och turkbesläktade grupper oftast förhåller sig reserverat, ibland till och med fientligt, till majoritetsbefolkningen – som om de vore ockupanter. Därför stänger de nästan utan undantag sitt hjärta om evangeliet förmedlas till dem på ”förtryckarens språk”, eller om man använder referensramar, som kan associeras med exempelvis kinesisk, slavisk eller till och med västerländsk kultur.

Andliga genombrott kan nås, när Guds Ord förmedlats på folkets eget språk. På så sätt knyts länken mellan modersmålet och känslospråket samman. Mottagarens innersta öppnas då lättare upp för nya intryck. Ibland tvingas bibelöversättare till och med ta fram ett skriftspråk, innan själva översättningsarbetet av texterna kan slutföras. Därefter kan Bibeln bli ett viktigt redskap på gudstjänster och i evangelisation bland människorna.

Även som kristna bör vi inspirera minoriteters språkliga utveckling, eftersom det är en del av deras identitet och självkänsla. Då får de lättare en förståelse för att Gud älskar dem som folk oavsett nationens storlek eller kulturella bakgrund. Vårt uppdrag är att samla människor till den stora vita skaran från alla folk, stammar och språk (Upp. 7:9).

När det finsk-ugriska folket udmurterna fick del av Guds ord på sitt språk kom väckelsen till byarna i norra Udmurtien:

Om vi tänker på Guds profetiska plan, så följer den nödvändigtvis inte alltid så kallade ”multi-kulti”-trender, eller globaliseringens övergripande mål, inte ens i den formen som drev människorna vid bygget av Babels torn. Språken differentierades när människorna ville nå det gudomliga av egen kraft. Skaparen stödde inte människornas vision i bygget att nå de himmelska sfärerna och samtidigt förena världens folk till ett globalt rike med ett gemensamt språk.

Vad händer när ingen längre läser Bibeln?

Erik Jersenius skriver i sin artikel i Axess att det finns omkring 800 000 personer i Sverige med mycket begränsad läsförmåga, och även de som kan läsa gör det sämre för varje dag. Utvecklingen på denna punkt är väldigt utmanande även för de flesta andra länderna i vårt Europa.

Vad händer när ingen längre kan läsa? Då finns en stor risk att språket, som utgör det sammanhållande kittet i vårt samhälle och den nationella identiteten – svenskheten – helt kan komma att försvinna. Frågan är hur den här utvecklingen påverkar de kristnas liv och läsningen av Bibeln i framtiden? Måste all informationsspridning, evangelisation och missionsarbete då ske oralt och/eller visuellt, när ingen längre kan lösa koderna i de olika bokstavskombinationerna?

Ekumenikyrkans tidning  Sändaren rapporterade redan år 2016 om en undersökning, där det hävdades att endast 7 procent av svenskarna läste Bibeln varje månad, och endast 2 procent gjorde det dagligen! Detta kan leda till att även vår kristna identitet kan komma att försvagas, om vi inte belyser farorna i den nya analfabetismen. Därför bör vi förstärka våra läsvanor och särskilt uppmuntra till bibelläsning, så att det svenska språket och den kristna tron inte försvinner och helt dör ut.

Rauli Lehtonen