Kan kristna organisationer överdriva?

De senaste månaderna har jag noga följt ryska medier. Jag blir ofta förvånad över hur lögner får fäste och hur historiska fakta förvrängs. Vid sådana tillfällen kommer Bibelns ord mig till minnes: ’Sanningen ska göra er fria.’

Genom lögner kan nationer föras vilse. Att dölja sanningen kastar ofta en skugga över skeendena, som får människor att famla i mörkret. Det gör det lättare för tyranner att tvinga nationer i krig, som sedan leder till förstörelse.

Ryska läroböcker innehåller ännu påståenden om hur Finland startade kriget mot Sovjetunionen 1939. (Är det realistiskt att anta att ett litet land som Finland med 3,9 miljoner invånare då skulle ha startat ett krig mot en nation med en befolkning på över 170 miljoner människor?)

Den officiella ryska versionen hävdar att finska soldater i byn Mainila inledde kriget med skottlossning mot ryska trupper. Detta trots att många källor och vittnen intygar att det var ryska armén, som provocerades att skjuta mot egen militär för att ge ett svepskäl till angreppet som sedan inledde det så kallade vinterkriget mot Finland.

Startade NATO och USA kriget i Ukraina?

Redan 2022 spreds information från Moskva om att Ryssland angrep Ukraina för att förhindra ett planerat folkmord av NATO i östra Ukraina. Före kriget levde majoriteten av landets cirka 8 miljoner etniska ryssar i östra Ukraina. Därmed borde det ha varit en alltför stor utmaning att genomföra en sådan plan i ett område, där ukrainsktalande var en tydlig minoritet. Frågan uppstår därmed om detta var den verkliga sanningen. Västerländska experter är i alla fall eniga om att det fanns helt andra skäl bakom Rysslands ’speciella militära operation’, som inledde angreppet mot Ukraina i februari 2022.

Även religiösa argument har uttryckts som skäl för att starta konflikten med Ukraina. Ryska historiker menar nämligen att den rysk-ortodoxa kyrkans rötter härleds till Kyiv och Kherson, där prins Vladimir organiserade de första kristna dopen någon gång är 987-988 efter sin konvertering till kristendomen.

Rysslands ideologiska ledare anser att rötterna till deras nationella och religiösa identitet finnas just i det historiskt ”ryska” Kyiv och Kherson, även om de ryska, ukrainska och vitryska språken och deras nationalstater ännu inte hade differentierats till egna språk och politiska strukturer vid den tiden. Således kristalliseras denna nya sanning till en ny lögn, om att ’Kyiv alltid har varit en del av det etniska Ryssland’, även om ukrainarna enkelt kan använda samma argument och koppla det just till sin egna ukrainska, religiösa historia.

Kan kristna organisationer också fara med osanningar?

Ibland kan vi även som kristna församlingar och organisationer försöka stärka vår religiösa identitet genom att fira och försköna vår historia under år av framgångsrikt arbete bland exempelvis hednafolken, diskriminerade minoriteter, folkgrupper som levt under misär och kanske till och med bland förföljda kristna. Detta för att kanske bekräfta ”heligheten” i våra aktiviteter, samt för att få respekt inför förebedjare och donatorer.

En försiktig fråga: Vilka historiska fakta formar identiteten för kristna missionsorganisationer, som idag arbetar bland fattiga i Afrika och Asien, eller bland onådda folkgrupper och lidande i krigets Kongo, Sudan eller Ukraina? En gloria kan sväva över historien om hur miljoner biblar smugglades till grannländer, eller hur man kunde nå de djupaste hörnen av Europa och Eurasien genom att använda media, hjälpa de förföljda kristna i Kina, Mellanöstern och Nordkorea …

Förebedjare och missioner tros ha förändrat hela Europa efter glasnost och perestrojkan på 1970- och 1980-talet. Men var bönerna verkligen en avgörande faktor för det andliga genombrottet? Spelade de verkligen en avgörande roll för att Sovjetunionen öppnades upp för evangelium, eller är det bara ett önsketänkande, eller en propagandistisk överdrift?

Är detta sant, eller har vi bara bearbetat vår historia för att anpassa den till den strategiska profilen, så att vi kan bli mer effektiva när vi vill nå ut och få bättre insamlingsresultat? Detta är något jag har funderat på med risk för att bli anklagad för oandlighet.

De senaste 50 åren har jag rest i över 70 länder med målet att bland annat kontrollera en del av utsagorna och försöka granska och se om någonting av de spridda, allmänna åsikterna över huvud taget stämmer. Jag har velat fördjupa mig i detaljerna och utvärdera resultaten – många gånger, ibland till och med för ofta … inte minst på kontinenten Europa, Asien, Amerika, eller i forna Sovjetunionen.

För några år sedan hade jag till och med chansen att besöka stridslinjerna i Ukraina tillsammans med en fältpräst och några ungdomar från Pingstkyrkan. Ett av de mest fascinerande ögonblicken var att få delta på ett tältmöte vid fronten och se hur evangeliet och vittnesbörden från ungdomarna berörde tuffa soldaters hjärtan. Det var unga krigare som kämpade mot tårar, när de hörde budskapet om Jesus. Trots kulsprutepistolerna på ryggen förkrossades deras innersta inför budskapet om frälsning!

Jag kommer aldrig att glömma hur samovaren puttrade i det högra hörnet av tältet – den såg exakt likadan ut som tekokaren, som jag köpte 50 år tidigare från Berjozkan (turistbutiken) i Viborg till min mamma som present. I ett annat hörn – herregud – biblar från en missionsorganisation i Finland! Det var ju det här de hade skrivit om i tidningen.

Efter mötet visade en soldat de underjordiska tunnlarna för oss, där de sov och gömde sig för fiendens drönare och skott. På en lerig ingrävd hylla såg jag en transistorradio, som användes för att lyssna på de kristna programmen från Radio M (en uppföljare till IBRA) – de Evangeliskt kristnas radiokanal, som jag visste stöttades av kristna från Sverige och Finland. Det var precis vid frontlinjen, där kulorna hördes vissla sin egna ödesdigra melodi … i samklang med sången ”O store Gud”.

När jag återvände hem, fann jag vid efterforskningar i mina arkiv, hur olika missionsorganisationer hade smugglat biblar in i länderna bakom järnridån under åren 1945-1990. I rapporten räknades och summerades varje konfiskerad och levererad Bibel, Nytt testamente och evangeliedelarna: Totalt 4,5 miljoner exemplar hade nått de troende.

En stor del av dessa böcker trycktes i Örebro i Sverige. Sedan togs de över gränserna till Ryssland, Ukraina och Vitryssland via Finland, Polen, Rumänien och de baltiska staterna. Det var historiska dokument, som gjorts tillsammans med kurirer, som hade riskerat sin frihet bara för att de ville dela evangeliet om Jesus Kristus! Det var inte en överdrift. Det var ingen saga. Böckerna hade nått sin destination – 4,5 miljoner vittnesmål, skrivna på papper med omslag av skinn, plast eller papp.

Det är ingen lögn – det är sant!

Några av missionerna i Europa skrev till och med i sina tidskrifter om troende som led för sin övertygelse – de betalade ett pris. Böner sändes till himlen för att styrka dem. På mina resor hörde jag vittnesmål och berättelser från troende som suttit i fängelse och på fångläger för sin tror skull. Jag fick bevis på hur bönerna hade hjälpt och uppmuntrat. Det var som en utsträckt hand som gav hopp.

En uzbekisk broder berättade för mig under vår missionsskola år 2016, hur fängelsechefen kallat in honom till förhör och skällt ut honom fullständigt. Skrikit, förebrått, hotat … för att kristna från utlandet velat uppmuntra honom genom att skicka brev och kort. När det hela kulminerade hade chefen slängt innehållet från en stor säck med brev på bordet, där de suttit vid förhöret … Nu visste brodern att han inte var bortglömd. Det fanns folk som bad för honom och till och med skrev uppmuntrande hälsningar åt honom i fängelset – i mängder.

Vittnena, offren, ´änkorna´ till männen som skickats till Sibirien bekräftade hur tårar och blod sådde väckelse. Kriminella samlades ibland i hemlighet på nätterna i fånglägrens panncentraler, baracker och celler för att lyssna på budskapet från internerade pastorer om hur Gud sände sin son …

Jag har träffat dem, jag har hört hur de talat om änglabesökt i sin mänskliga ensamhet, om himmelska drömmar, mirakler … Jag har sett de heliga hjältarna i vår tid med egna ögon. Historien är sann – den är ingen lögn!

Åtminstone en handfull pastorer, som jag har mött i Belarus, Ukraina och Fjärran Östern, har försökt övertyga mig om att bönekorståget i de nordiska länderna under åren 1973-1990 öppnade upp Sovjetunionen för evangeliet. Över 700 kyrkor i Norge, Sverige, Danmark och Finland deltog i bönen för sina speciella fokusområden. Fröna såddes genom lidanden och vittnesmål om Guds mirakler. Nu gror sådden. Den ger oss hopp för framtiden och påminner oss om de utlovade tecknen, som de Heliga skrifterna menar kommer att gå i uppfyllelse innan Kristus kommer tillbaka.

Vissa människor försöker dölja även denna del av historien för oss genom att använda lögner och överdriva ondskans roll och dess hemska verkan. Låt oss komma ihåg alla de under som redan skett i det förgågna och att det därför kan ske igen – ivår tid – ty Jesus är den samme igår, idag och i evighet. Därför är det så viktigt att vi återger händelserna sanningsenligt, utan överdrifter, så som de verkligen skedde, för ”sanningen ska göra oss fria” (Joh. 8:31-32).

Rauli Lehtonen