Sovjetisk barndom och tro – Julian Venkul

Jag tillbringade min sovjetiska barndom i den estniska staden Narva. Vi bodde mitt emot en stor luthersk kyrka. Precis som många andra kyrkor i Sovjetunionen var den stängd.

Jag minns hur vi som barn tände lägereldar vid dess väggar och bakade potatis. En gång bröt någon av oss in i kyrkan. Det var en av de äldre barnen, som drog loss en bräda från det igenspikade fönstret och vi kunde smyga oss in. Templet visade sig vara övergivet, halvmörkt. Det rådde en gravlik stillhet där inne. Den kraftfulla akustiken fångade vår uppmärksamhet och reflekterade samtidigt varje steg vi tog. Rädslan tog över och skrämda av någonting kröp vi snabbt ut igen genom fönstret.

Några kvällar senare satt vi på verandan till byggnaden. Vi var tio personer. Vi spelade, skrattade – och plötsligt såg vi något som jag minns så tydligt än idag. Något otroligt hände.

En man närmade sig långsamt, stolt gående mot de förpluggade portarna till templet. Han såg verkligen inte ut som en sovjetmedborgare. Han hade långt hår, skägg, samt slitna och väldigt speciella kläder. Vi blev tysta och granskade noggrant, vad han skulle göra. Det var ju inte vanligt att någon kom till kyrkan – den var ju stängd och nästan glömd av alla.

Mannen gick fram till kyrkportarna, tog fram en stor plånbok, stoppade ned handen i den och kastade en näve klingande mynt mot portarna. Sedan en näve till med pengar. Och en till. Detta höll på tills plånboken var helt tom. Därefter yttrade han några ord, vände sig om och gick sin väg.

Jag stannade till — det var något mystiskt, något främmande för vår värld, men samtidigt väldigt levande. När jag kom till sinnes samlade de andra barnen redan mynt som hamnat på marken. Jag skyndade mig också dit och lyckades hitta några. Antagligen var det först då, som jag för första gången kunde köpa något själv i affären. De insamlade mynten räckte till dricka, kakor och jag fick till och med femton kopek över …

Tack och lov, så är den lutherska kyrkan åter öppen. Gudstjänster hålls där regelbundet. Och i huset där vi bodde, ligger nu den ryska ambassaden. I rummet där jag och min bror sov, finns nu ett kassaskåp — där förvarar man pengar, som tagits emot för betalningar av ryska pass.

Alltid när jag berättar den här historien för bekanta, så brukar jag skämta: ”Jag har en direkt koppling till de ryska finanserna – så hör av er om ni behöver hjälp!” Detta skämt visade sig, som tur är, vara nästan lite profetiskt.

På samma sätt som den där främlingen för länge sedan kastade mynten mot kyrkportarna till det stängda templet, vill många troende i Europa stödja missionsarbetet i Ryssland idag. De är villiga att offra pengar för att evangeliet ska kunna spridas vidare. Men precis som sovjetmakten en gång i tiden stiftade gudlösa lagar, så ställer det ryska statssystemet idag hela tiden nya hinder i vägen.

Tack och lov att jag kan vara till nytta för många syskon i Ryssland genom att kunna förmedla det som skickas till deras kyrkor. Jag utför en gärning, som liknar Epafroditos tjänst:

”Jag har fått vad jag skall ha och mer än det. Jag har fullt upp av allt nu när jag genom Epafroditos har fått det som ni skickade mig – en rökelsedoft, ett offer som Gud tar emot med välbehag” (Fil. 4:18).

Jag tror på det bästa för folken i Ryssland.

Julian Venkul (Översättning från ryska R. Lehtonen)

Skribenten tjänar Herren genom stora insatser för barnen i den slaviska delen av Eurasien och Europa. Stöd kan skickas via Jesus4Eurasien/Borås Pingst • Via Swish:
123-092 04 88
• Via bankgiro:
5861-2417

Märk den eventuella gåvan med ”Barn Ry”