Landet som inte längre finns

Foto: Privat arkiv

När jag var 20 år fanns det ett land i Europa, där man inte kunde köpa biblar i bokhandeln. Över 350 kristna satt i fängelse eller fångläger på grund av sin tro. I kyrkorna kunde man inte ordna speciella möten för kvinnor eller barn. Landet hette Sovjetunionen. Idag är den splittrad i 15 nya stater.

Jag minns som igår, hur en del kristna ledare och pastorer inspirerade oss ungdomar att resa ut och smuggla biblar till Ryssland, Estland, Lettland, Ukraina, Georgien och Armenien – fast de länderna fanns ju egentligen inte då, åtminstone inte som självständiga stater. Hundratals missionspionjärer ville offra sin tid för att onådda folk och den förföljda kyrkan skulle få del av Guds ord.

Kurirer reste regelbundet in bakom järnridån med specialutrymmen i sina bilar, med lönnfack i sina resväskor, där biblarna låg gömda. Ibland prutade kläderna ut så att bekanta och vänner, när de mötte oss i hamnar och på flygplatser, kunde rekommendera oss att gå med i klubben för viktväktarna.

På svarta börsen kunde man få en månadslön för en Bibel. Men det var inte där eller på torgen som kurirerna lämnade böckerna. Det var i kyrkor på kanske 500 medlemmar, där det knappast fanns 10 troende, som hade någon Bibel eller ens ett testamente. Därför var hungern efter Guds ord enorm. Man memorerade viktiga bibelverser och kopierade bibeldelar i det tysta på nätterna.

Förlåt om jag frågar: hur skulle du göra, om du inte hade tillgång till någon Bibel – skall vi säga om en månad – och ifall du inte kunde köpa en någonstans, eller ladda ned heliga texter via din smartphone. Vad skulle du göra då?

Överst och i mitten: Ortodox kyrka och den okände soldatens grav i Kreml. Nederst fr vänster ledaren på 1990-talet för Lutherska kyrkan och Pingstunionen i Ryssland, samt ortodoxa kyrkans ledare Aleksi II, som var god vän med evangelikaler i Estland och Finland. Foto: Privat arkiv

Idag finns inte detta land kvar längre. På mindre byvägar kan gamla monument på cementsocklar och rökiga bilar av märket Volga eller Lada ännu påminna oss om svunna tider. Men sovjetmänniskans gråa vardag i hopplöshet utan Kristus har vi glömt. Kamraternas blick av rädsla och tomhet finns ej heller kvar på våra näthinnor. Ekot från deras stapplande steg längsmed vägen av röda, fladdrande flaggor visade en gång i tiden riktningen mot horisonten – in i väglöst land. Det var människor som du och jag: ”En dimma som syns en liten stund och sedan försvinner” (Jak. 4:14). Mycket av detta har för länge sedan förpassats till historiens bortglömda annaler.

Ofta när jag berättar för ungdomarna i våra kyrkor om förföljelsen, då höjer många på ögonbrynen och undrar om det verkligen kan ha varit så? Är det verkligen sant att man var tvungen att ordna ungdomsläger i hemlighet? Stämmer det verkligen att man inte kunde samlas till söndagsskolor och missionskonferenser, eller att man inte kunde vittna på arbetsplatsen eller på skolan om Kristus, utan att riskera jobbet och få problem?

  Nu har vi fortfarande möjligheten att predika evangelium om Jesus. Människorna som inte hört det glada budskapet finns ännu kvar, de onådda folken finns kvar. Våra släktfolk, animisterna, muslimerna och buddisterna – de lever fortfarande. Men var finns alla de kristna, som är beredda att offra av sin tid och sina resurser? Vem vill ge sitt liv för att rädda alla dem, som är på väg att gå förlorade? Finns det någon som vill offra allt för Kristi skull – inte bara genom tomma löften och ord, utan på riktigt?

   Kära läsare! Det kan komma en tid, då vi kommer att minns tillbaka på det välsignade tidevarv som vi nu lever i, trots Coronapandemin – med alla de oanade möjligheter vi har svårt att värdesätta. Missar vi chansen idag kanske vi tvingas tänka tillbaka på denna gyllene tid, som om den varit en dröm – ett skimrande land, som inte längre finns: Då kanske vi minns hur dörrarna ännu var öppna och vi kunde fortfarande sprida Guds ord. Låt oss därför förkunna evangelium medan tiden ännu varar, innan natten kommer och ingen längre kan verka.

Rauli Lehtonen

Bloggen är en översättning och omarbetning av en artikel som tidigare publicerats i Avainmedia, Finland

Föregående/Edellinen

Maa jota ei enää ole olemassa

Nästa/Seuraava

Nokia förenar folk – även på månen!

8 kommentarer

  1. Bengt Holmgren

    Tack Rauli
    Så sant

    • Lise och Åke

      I höstas var det 40 år sedan vi reste till ”landet som försvann”! Visst var det så, människor erbjöd månadslöner för en bibel. Omöjligt att glömma dessa ögon, tillfällen!
      Finns fortfarande kvar folkslag i det ”landet” som inte har bibeln på sitt språk!
      Tack Gud för alla översättare, bl a från Institutet för Bibelöversättning!
      Shalom!
      Lise och Åke

      • Rauli Lehtonen

        Jaa du Åke … 40 år har gått sedan resan vi gjorde tillsammans till Sovjet. Nu finns inte landet kvar längre, men vi lever och kan fortfarande tjäna Herren och bistå folken, som ännu inte har hört om Jesus – vilken nåd.

        Må Gud ge oss kraft att orka stå upp för dem som lider och berätta för dem som går förlorade utan Kristus.

  2. Axel Ström

    Så sant Rauli !
    Jag minns en rysk broder som med glädjetårar tog emot en Bibel och tog fram sitt handskrivna Johannesevangelium och visade oss.

  3. Tack, Rauli! Underbar artikel och viktiga påminnelser om vad vi har i Bibeln och friheten att själva tro och tillbe och samlas och också att vittna och ge tron vidare!
    ” Nu är den rätta tiden, nu är frälsningens dag.” (2 Kor 6:2)

  4. Robert Andersson

    Tack Rauli för en verkligt värdefull artikel med ett så viktigt innehåll.

  5. Billy Johansson

    Tack Rauli för en informativ och berörande artikel.
    Den väcker många minnen till liv från resor så långt tillbaka som på 60-talet.
    Första gången jag kom till baptistkyrkan i Moskva var i oktober 1966 efter gudstjänsten, då alla var på väg ut. När de såg oss utlänningar frågade de ivrigt ”Biblia?” Vilken hunger!
    Andra gången var tre år senare. Den gången var jag bättre ”rustad” – skall inte gå in på detaljer hur….
    Glädjen i Tasjkent då jag kunde dela med mig – starka minnen!

  6. Hans+Carlsson

    Tack Rauli för ännu en mycket läsvärd artikel! Vi borde vara tacksamma för att vi har tillgång till biblar i överflöd, men läser vi bibeln, Guds ord till oss i en ovanlig
    tid? Jag håller med dig om att den här dagen, med alla dess möjligheter har vi,
    men vi vet inget om morgondagen!
    Må Herren Välsigna dig och bevara dig!

    Hans Carlsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén